Recension av ”Marias taverna”.

Nu ska jag äntligen komma igång med min blogg! Det första jag vill lägga ut, är en recension av ”Marias taverna” som kom ut förra hösten. Jag sträckläste boken, som utgår från de båda författarna Jan Henrik Swahns och Jasim Mohameds upplevelser av arbete med flyktingar på den Grekiska ön Samos. Därefter skickade jag följande recension till Skånemedia, Kristianstadsbladet och hade hoppats att de skulle ta in den, åtminstone under ”Ordet är fritt”. Men nej. De hade nog mycket att göra just då, för jag fick inte så mycket som ett svar. Så nu kommer mina reaktioner här.

Hej Sune!

Jag har nu läst ”Marias taverna”, Atlas förlag 2017, ett försök till sammanfattning av vad som hände under flyktingkrisen 2015 på den grekiska ön Samos. Boken är skriven av de båda författarna och volontärer i biståndsarbetet Jasim Mohamed och Jan Henrik Swahn som bor på ön i perioder. Boken är inte enbart en ögonvittnesskildring utan i högsta grad ett rörande vittnesmål från två personer som deltog praktiskt i flyktingarnas upplevelser av att nå ett av delmålen för sina resor: Grekland, där de hade för avsikt att transportera sig vidare mot Tyskland eller Sverige.

”Vad finns kvar av allt som hänt under det här året?” frågar sig Jan Henrik i bokens sista kapitel och kommer fram till att det är minnet av vad som hände i mötena med de människor som de träffade där. Alla involverade. Själv tänker jag på samma sätt om boken. Vad berörde mig, vad tar jag med mig som ”andrahandsupplevare”?

Jasims intervju med den iranske pojken Jawad och hans kusin berörde mig starkt. Enbart Jawads beskrivning av sin resväg från Afghanistan till Samos är stoff nog till en egen bok – eller film. Den strapatsrika resan, som nästan kostade honom livet, tog ungefär en månad. Huden knottras. Man blir förtvivlad, känner gråten bränna i ögonen. Hur många fler delar ett öde som hans?

I samma kapitel beskriver Jasim sitt möte med ett ortodoxt flyktingpar som inte vill bo ”vid sidan om en bordell”. Efter en plågsam stund uppdagas att det sker ett flertal bordellverksamheter i flyktinglägret. De är organiserade av flyktingarna själva. Jasim minns personer i en ”bordellkö” som han skakat hand med och bjudit på mat. ”Vad mumlar du?” blir Marias svar/kommentar. Verkligheten kommer ikapp. Patriarkala strukturer blir synliga.
Jasims förslag, till besökande regeringstjänstemän, om detta är att, i preventivt syfte, separera ensamma kvinnor tillsammans med familjer och att låta kvinnors asylansökningar få förtur. Dessa förslag fick mig att fundera över hur viktigt det är att söka begripa och ta ställning till verkligheten. En fråga står kvar: Varför fick dessa sargade kvinnoupplevelser inga rubriker? Varför nådde denna del av flyktingverksamheten inte ut till allmänheten?

Marias väsen och engagemang får sidorna i boken att vibrera. Hon verkar hålla sina beskyddande vingar över hela det samoitiska flyktingengagemanget och står fast rotad i hjälparbetet trots att tider för färjorna inte stämmer och mackorna inte räcker till. Hon är en förebild för alla. Men även motsatta reaktioner beskrivs, som när fyra unga män från Samos slår en av flyktingarna medvetslös.

Jan Henrik beskriver känslan av uppgivenheten och maktlöshet inför mötet med uthungrade flyktingar när baguetterna tagit slut: ”Och så står jag där igen och ber om ursäkt, förlåt att jag inte har fler. Benen känns blytunga som om jag befann mig i ett rum där syret höll på att ta slut. Men jag har inte ens gått tillbaka till bilen. Jag bara står där med en tom plastsäck under stjärnorna.”

Volontärarbete engagerar mest kvinnor också på Samos. Att dessa bränner ut sig i sin iver att vilja hjälpa, att räcka till, är symptomatiskt för den verklighet som de delar med flyktingarna. Jan Henrik beskriver inlevelsefullt sin upplevelse av att leva under denna press: ”Det är som om jag plötsligt, i ett slags bildmässig summering av allt jag sett, läst och upplevt, iakttar jorden från ovan, ser hur den blöder, ser hur människor blöder, dödar, våldtar, våldtas, dödas, flyr, jagar, gömmer sig, arresterar, torterar, misshandlar, förlorar hus och hem och familj.”

Både Jasims och Jan Henriks skildringar är hudlösa, närvarande och smärtsamma att få del av.
Dock genomsyras deras berättelser av gnistor av hopp. Av meningsfulla, kärleksfulla möten symboliserade av en citerad rad av Bruno K. Öijer: ”Jag är inte här för att överleva”.

JANET HAAPAR©

Annonser
Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Försök att starta upp Almabloggen på nytt!

Tänkte försöka mig på att starta upp bloggen igen. Detta är ett försök, få se hur det går. Kan ju skriva om den efterlängtade våren som nu har övergått till sommar med blommande hägg och syren, doftande körsbärsblom och magnolior. Försöker lägga in en eller flera bilder från kolloniträdgårdarna i närheten.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Påsk i Jönköping

Snöflingorna dalar sakta ner mot marken denna annandag påsk i Jönköping. Jag sitter vid köksbordet hos Jacob och försöker komma igång med min nya dator, en liten MacBook Air. Jag har redan ångrat att jag inte köpte en PC istället, eftersom jag är inkörd på Windows operativsystem. Yosemite verkar vara alldeles för egensinnigt, enligt min smak. Men nu måste jag. Alltför länge har jag varit utan den stimulerande kontakten med mina vänner på facebook. Blogginlägget i februari, som handlade om utställningen på Dunkers Hus i Helsingborg, skrevs på en PC. Nu måste hinder forceras. Som att inte veta varken användarnamn eller lösenord till almabloggen. Jag har ju inte använt dem sedan 2009 när jag startade bloggen. Sedan dess har de legat kvar i min f.d. PCs minne. Men nu finns nya i MacBookens. Nästa hinder är att komma igenom hur en påskbild ska läggas in i blogginlägget. Som på facebook. Allt är jättesegt. Klokan är kvart över ett. Uppehållsväder men gråtjockt. Ska gå ut en promenad i skogsbrynet här i Råslätt. Vem vet. Kanske vitsipporna har börjat blomma.

Text: JANET HAAPAR

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Dana Sederowsky på Dunkers

På tåget, på väg till Helsingborg, läste jag Thomas Millroths intressanta artikel i Sydsenskan om Dana Sederowskys utställning på Dunkers kulturhus. Utställningen hade vernissage i gårkväll och pågår till och med den 14 maj. Idag pratar Dana om sin konst.

Min upplevelse av utställningsrummet är rymd. Kanske med anledning av den blå sms-färg som fyller det. Himmel och Hav. Som i Roger Pontares låt. Däremellan vilar Dana Sederowskys konst. Alla ord som fyller väggen, gestaltade i gigantiska trappsteg. Glasburen för skrivandet, facebookansiktet som tittar på mig från alla håll. Orden som krypteras. Allt väcker minnen, känslor, bilder. Louise Bourgeois burar som ställts ut på Louisiana dyker upp. René Magrittes svävande sten kommer fram i mig i rummet som skall få oss alla att erinra oss de tyngder vi bär på, som stenar i en ryggsäck. Stenen var lätt sa hon. Det gäller att koncentrera sig, att hålla ansiktet så stilla som möjligt. Jaha. Papiermache. Jaha. Då går vi till restaurangen.

I restaurangen är det trivsamt som det brukar. Vi pratar mycket. Men det är en annan historia.

©JANET HAAPAR

text och foto

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Vem var Ignatz Anton Pilát?

Läser i SvDs understreckare idag om Manhattans gröna hjärta. Artikeln handlar om Central Park i New York och är skriven av författaren Nalle Valtiala.

Parkens träd är utvalda av landskapsarkitekten Ignatz Anton Pilát (1820 – 1870). Han skapade den enorma parken tillsammans med arkitekterna Calvert Vaux och Frederick Law Olmsted. Man skulle kunna säga att de båda sistnämnda ansvarade för strukturen medan Pilát beslutade om innehållet i den gigantiska parken som omfattar 340 hektar och är fyra km lång. Arkitektparet vann en tävling vilken gav möjlighet till parkens utformning och växtlighet. De hade 15 år på sig att färdigställa parken med 14 millioners budget.

Parken stod klar 1876. Då hade valet av trädens upphovsman dött, endast femtio år gammal, varför de båda arkitekterna hade att plantera ut det omfattande antalet träd enligt Piláts anvisningar.

I en artikel om Pilàt, New York Times från 1870, står bland annat ”In his death the City of New York loses one of her most invaluable and faithful public servants. The Central Park owes everything to his taste, skills and judgment.”

Parken lär innehålla mer än 200 trädarter och minst 270 000 träd. Valtiala beskriver parken som en Noaks ark för världens trädbestånd! Och det känns ju betryggande att en sådan finns! Särskilt glad är jag över de 350 Ginko Biloba exemplaren, mitt favoritträd.

Pilát var ett sommarbarn. Han föddes i St Agatha, Österrike, den 27 juni. Kanske är detta en del i orsaken till hans stora vurm för det gröna och växande. Han studerade botanik på universitetet i Wien. Efter en tid i Venedig flydde han, av politiska skäl, till USA 1848.

En del av Central Park, Strawberry Fields, är tillägnad John Lennon. Här finns en minnesplats för honom, skänkt av Yoko Ono, där man varje år den 8 december firar hans minne.

©janet haapar
text

Publicerat i Botaniska trädgården i Lund, GRÖN HÄLSA | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Ekvall översätter Hemingway

_DSC0940 _DSC0679

Eftersom jag inte kommer ”ut på nätet” ,av obegripliga skäl, måste jag väl skriva. Det är en artikel i SDS i dag , som intresserar mig och som jag gärna delat på facebook. Den handlar om Christian Ekvall och hans sätt att översätta sin, verkar det som, favoritförfattare Ernest Hemingway. Ekvall är nu bosatt i Malmö, efter att ha bott i Buenos Aires. Han är uppväxt på Öland. Tänker på alla facebookvänner som inte har tidningen eller går ut på sydsvenskan.se.

Det kan inte ha undgått mina vänner att jag just nu har en Hemingway-period. Fullkomligt slukar hans böcker. För tillfället ”Över floden, in i skogen.” I artikeln ser jag att jag har läst två av Ekvalls översättningar: ”Att ha och inte ha” (2013) samt ”Och solen har sin gång” (2012). De är utgivna på förlaget Bakhåll tillsammans med fyra andra: ”Den gamle och havet” (2011), ” Farväl till vapnen” (2014), ”Snön på Kilimanjaro” (2015) och ”En fest för livet” (2016). Nästa kommer 2017, det är ”Edens lustgård”.

Varför Hemingway? Det är hans levande, vackra och ibland råa språk. Det fängslar mig så till den milda grad att jag, precis som med Karen Blixens Kenya, vill se och uppleva Kuba. Ekvall har varit där. Det lär påverka hans skrivande, enligt honom själv.

©janet haapar
text
fotona tagna på Dominica 2012

Publicerat i Filosofi och Politik, Litteratur och Skrivande, Lund, Malmö | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Gustavssons ”Kuba”

fidel-castro che fidel 3

Läser den nästan 700 sidor tjocka bibeln om Kuba, Thomas Gustafssons bok: ”Kuba”, Carlssons Bokförlag. Jag har kommit till sidan 400. Boken är till större delen en historisk beskrivning av tiden före, under och efter revolutionen med kapiteltitlar som 26 juli, Grisbukten och Guantanamo Bay. Till viss del är den skriven som en reportagebok med flera spännande möten med människor på landsbygden, beskrivning av arbete på sockerplantager, Hemingways Havanna, Fredrika Bremers resa till Kuba, ingående redogörelse för cigarrtillverkning och kanske det mest spännande kapitlet, olika författares intervjuer med Fidel Castro.

Vännen Garcia Márques har skrivit: ”En natt, när han tankfullt satt och åt vaniljglass med små skedar, såg jag på honom och det slog mig hur tyngd han just då i denna stund såg ut att vara under det stora ansvar som vilar på hans axlar, att ensam hålla så många människors öde i sin hand. Jag har aldrig sett honom så långt borta från sig själv förut. Då frågade jag honom vad han allra helst skulle vilja göra, och han svarade genast utan att tänka efter: ”Bara hänga i ett gathörn någonstans.”

Boken innehåller många intressanta fotografier, många tagna av författaren.

Väl att jag har 300 sidor kvar!

©JANET HAAPAR
text
foto: Google

Publicerat i Filosofi och Politik, Litteratur och Skrivande | Märkt , , , , , , | Lämna en kommentar