Breven

Intresserade läsare, i synnerhet Simone de Beauvoirs adoptivdotter och partner Sylvie Le Bon, blev förvånade när Beauvoir 1983 publicerade Jean-Paul Sartres brev till henne, Lettres au Castor. På Le Bons förfrågan om vart Beauvoirs egna brev tagit vägen, svarade Beauvoir att de hade försvunnit under kriget när Sartres våning bombades. Efter Beauvoirs död 1986, fann Le Bon breven i ett skåp i Beauvoirs ateljé. En tjock packe brev som blev utgångspunkten för den spännande boken En farlig förbindelse, vilken snarare skulle haft titeln En smärtsam förbindelse, eftersom den talar om sadomasochistiska behov och själsliga slitningar bortom det uthärdligas gräns. Breven avtäckte sanningar som chockade sina läsare. I sin strävan att experimentera med livet och leva i total anarki gick Beauvoir och Sartre över sexuella tabugränser både i förhållande till sig själva och sina elever. En del av den intellektuella anarkin förvandlades genom brevens öppnande till omoral. Beauvoir kunde kanske förutspå denna reaktion, eftersom hon inte ville låta breven öppnas under sin livstid. Breven visar att Beauvoir satt som regel att föra sina biografiförfattare bakom ljuset. ”Vad hon måste ha kluckat av skratt över sin wisky på kvällarna efter sina allvarliga samtal med dem”, skriver Carole Seymour-Jones i En falig förbindelse.

JANET HAAPAR

Det här inlägget postades i Filosofi och Politik, Litteratur och Skrivande och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s