Filosofi och ménage à trois

Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre hade sitt första stora gräl under en vistelse i London 1933. Motsättningarna i deras personligheter blev tydliga, Beauvoir var inte längre så attraherad av att följa med Sartre på hans sökande efter sanning och verklighet bland arbetslösa i stadens utkanter. Hon längtade efter Paris kaféliv och fann londonborna konventionella och tråkiga. Ensam besökte hon British Museum och Oxford College medan han försökte fullfölja sitt kall, sin uppgift att söka mönster i tillvaron, vilka han därefter kunde transformera till litteratur, förstå fenomenens betydelse genom att beskriva dem med ord.
Båda hade de lämnat idealismen, realismen och Freuds analytiska teorier. Sartre var influerad av Jaspers idé om mauvaise foi, människans självbedrägeri. Världen var full av lögner. Beauvoirs uppgift i deras relation var att hjälpa Sartre att avslöja dessa livslögner, både egna och andras. ”Vi jublade varje gång vi upptäckte en ny form av ohederlighet”, skrev Beauvoir, samtidigt som hon medgav: ”Jag satte livet främst, i mitt här-och-nu, medan det för Sartre var skrivandet som kom först”. Sartre var beroende av Beauvoirs kommentarer till sina verk, och ändrade ofta i dem enligt hennes önskemål. När han behövde få inblick i Husserl filosofi, stack han Husserl i tysk originalversion i händerna på Beauvoir, på samma vis var det med Heidegger. ”Bävern med sitt snabba, exakta intellekt kunde utmönstra det som var ologiskt i hans egna kreativa insikter. Hon kunde bespara honom besväret att läsa Heidegger”, skriver Seymour Jones.
För att söka nya vägar för medvetande om existentiella gränser i tillvaron, låter sig Sartre övertalas av en vän på Sainte-Anne-sjukhuset i Paris att, som det var vanligt inom den experimentella psykologin då, försöka att injicera meskalin. Sartre skulle få uppleva hallucinationer. Det hela sades vara riskfritt och Sartre antog därefter få ett digert psykiskt material att använda som inspiration för sin litteratur.
Några timmar efter injektionen ringde Sartre till Beauvoir. Hans beskrev med tjock röst att han kämpade med en djävulsrocka och behövde hennes hjälp. Rummets inredning hade förvandlats till skrämmande djur, varelser och ting. De humrar som han vid det här tillfället beskrev för Beauvoir, förföljde honom under lång tid framöver. ”Jag är på gränsen till en kronisk hallucinatorisk psykos. Om tio år kommer jag att vara helgalen”, sade han full av rädsla till Beauvoir.
När Sartre var så själsligt sjuk skickade Beauvoir Olga till honom. Olga, ”den lilla häxan” hade kommit in i deras liv och förtrollat dem med sin livslust och sitt förakt för borgerlig sparsamhet. Beauvoir lät i mötet med henne kvällar och nätter rinna undan för livet som ”inte utgörs av kött och hud utan snarare av extas”.
Olga blev sjuksköterska till Sartre under hans svåra tid och de tre blev en ménage á trois. Beauvoir reste till Olgas fattiga föräldrar under förespegling att paret Beauvoir-Sartre skulle ta sig an Olgas uppfostran och låta henne få utbildning i filosofi med en examen som mål. Denna framtidsmöjlighet för dottern, kunde föräldrarna inte gärna tacka nej till. Beauvoir och Sartre var i denna situation själv offer för den medvetna ohederlighet, de så gärna velat avtäcka hos andra och verkade båda vara totalt blinda för den destruktivitet de bäddade för i Olgas liv. ”Genom sin maladresse á vivre , sin oförmåga att handskas med livet, behövde hon vår hjälp”, skriver Beauvoir. ”I gengäld friskade hon upp en tillvaro som vi redan fann avslagen”.
Sartre: ”Jag var långt ner i botten under tiden för min galenskap och min passion för O…Jag trädde in i en värld som var svartare men mindre tråkig. Vad O..beträffade svedde min passion för henne bort alla vardagliga orenheter som en bunsenbrännare”.
Beauvoir beskriver verkliga, upplevda händelser när hon i sin första bok Den inbjudna beskriver de masochisktiska självdestruktiva personlighetsdrag som Olga utvecklade under sin tid med Beauvoir och Sartre: ”Med läpparna kokett och tillgjort rundade blåste Xaviére försiktigt på den brända huden som täckte såret. När hon hade blåst bort detta lilla skyddande lager tryckte hon återigen den glödande cigaretten mot det öppna såret”. Denna destruktivitet kulminerade i etermissbruk, där Olga dränkte in en näsduk i eter och inandades ångorna, eller doppade en bomullstuss i eter, vilken hon stoppade i näsan med avsikten att kunna försvinna bort i dvala under några timmar.

JANET HAAPAR

Referens: Carole Seymour-Jones: En farlig förbindelse, Forum 2009

Det här inlägget postades i Filosofi och Politik, Litteratur och Skrivande och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s