Sartre blir krigskommenderad till Alsace, till artillerihögkvarterets meterologiska avdelning. Carole Seymour-Jones skriver i En farlig förbindelse att denna tid flödar av gåslever och rödvin och blir för Sartre en period av lycka där han får möjlighet att leva nära män på ett sätt som han aldrig tidigare gjort, med Sartres egna ord blir han: omringad av mänskliga, stora killar som skiter, tvättar sig, snarkar och luktar karl. De sitter ute i de ljumma kvällarna och det enda som saknades var mandoliner, berättar Sartre för Beauvoir. Tiden i Alsace blir hans litterärt mest produktiva period, trakten påminner honom om hans barndom och hans nya identitet som vara-för-kriget gör honom angelägen att skriva dagbok, dokumentera allt som kommer i hans väg. Heideggers ”vara-i-världen” blir för Sartre till ”vara-för-att-förändra-världen”. Sartres nyvunna militäriska identitet gör att han på ett självklart vis tar befälet över sina kamrater och han börjar kalla dem för medhjälpare, inspirerad av Kafkas Slottet . Kaptenen räknas in bland dessa medhjälpare och övertalas av Sartre att lämna kvar varmvatten i sitt bad till honom.
Under tiden har Beauvoir funnit en ny kärlek, Natalie, en ung studentska som hon hjälper med att bli inskriven på Sorbonne samt betala terminsavgift för. Som tidigare var flickans mor i början tacksam för lärarinnans hjälp, särskilt som – i det här fallet – familjen var fattig, skriver Calole Seymond-Jones. Beauvoir skickar noggranna och detaljrika redogörelser för deras äventyr till Sartre, den unga flickans oskuldsfulla och upphetsande inverkan i Beauvoirs liv blir därmed också Sartres. De träffas ungefär tre gånger i veckan ”för Kant och kyssar”. Beauvoir upplever själv att hon har fått sitt intellekt som gåva, trots detta är hon ”fysiologiskt en rumlare”. Precis som sin far är hon alltid intresserad av sex och mat. I sina relationer till de unga flickorna blir hon en Don Juan. I ett brev till Sartre skriver hon om Natalie: Hon var paralyserad av blyghet…Hon kunde inte varit mer oskuldsfull…Hon lämnade mig vid midnatt, ganska så glädjestrålande med pengar till taxi.
Den 15 juni 1940 intar tyskarna Paris. Daniel i Sartres Frihetens vägar upplever denna händelse med en skön rysning som transformerar sig genom kroppen, från låren till huvudet. Han börjar andas flämtande ”Precis som smör”, sade han till sig själv. ”De åker genom Paris som en kniv genom smör!…De har kommit för att göra ont: idag börjar skräckväldet. Vilken lycka!” Den lilla byn som Sartre är kommenderad till blir belägrad av tyskar, Sartres avdelning har ingen tanke på att göra motstånd Under tysk gevärseld gick jag över torget till tyskarnas sida, skriver Sartre. Han blir deporterad till ett läger som krigsfånge. I fånglägret återupptäckte jag en form av kollektiv tillvaro som jag inte varit med om sedan École Normale – jag var med andra ord lycklig.
Sartre beskriver en obegriplig känsla av tillfredsställelse av att vara på mänsklighetens gräns för förnedring. Smutsig och full av löss lyckas han behålla sin integritet och sitt intresse för livet här-och- nu. Hans kunskap om Heidegger och tysk kultur gör det möjligt för honom att få sätta upp ett mysteriespel till julen där budskapet är ett ett dolt meddelande till medfångarna om att göra motstånd. Publiken på 1000 personer är trollbunden och Sartre upplever ett starkt engagemang. Som en blixt från en klar himmel står det klart för honom att teatern är ett religiöst fenomen och han fastnar i en livslång kärlek – till teatern.
JANET SVENSSON
almablogg 