Mörkret har sänkt sig över Baskemölla. Ute rasar stormen, havet stegrar sig och elkablar och telefonkablar sparkar bakut. Inne fladdrar det elektriska ljuset till några gånger, innan det bestämmer sig för att vända tillbaka varifrån det kom. Inget ljus, ingen telefon som fungerar. Inte ens mobilen. Fram med kandelabrar och oljelampor. I mörkret trevar jag efter tändare och snart lyser ljuskronan i biblioteket, kandelabern på köksbordet och oljelampor och värmeljus är utplacerade lite här och var i huset. SMHI har utfärdat en klass två varning, vilket innebär fara för allmänheten att vistas ute. Hur stark stormen är här i utkanten av nowhere, vet endast havet.
När jag tittar ut genom fönstret, skingrar sig molntäcket och tusen stjärnor strålar i den Karibiska natten, utan konkurens från gatlyktor och diverse trädgårdsarrangemang och husbelysningar. Det är bedövande vackert. Sätter kopplet på hunden och går ut i snålblåsten som snart upplevs som kastvindar och med risk att flyga iväg som en annan blåkullehäxa med katt, rör vi oss sakta runt kvarteret men vänder strax, när det blir för mycket luft under vingar och svans.
När jag kommer in i värmen av stearinljus och oljelampor känner jag plötsligt en inre våg av glädje. Jag är 28 år och kommer in en annan vinkelgård, vilken också har en kullerstensmur med åldriga almar intill. Den kullerstenslagda vagnsporten är kvar mellan de båda längorna. Vi har under sommaren kommit tillbaka från Australien, mina två flickor och jag, efter att ha gjort den långa resan från Sydney via Hong-Kong, Japan och med transibiriska järnvägen till Moskva, där vi firade 1:a maj. Därifrån vidare till vänner i Finska urskogen för att så småningom resa med båt från Helsingfors till Köpenhamn.
Gården var en gammal gästgivaregård med anor från början av 1800-talet. Allt såg ut som om det konserverats för 100 år sedan. Det fanns ingen elektricitet, vatten kom genom en järnpump i det långsmala köket med järnspis och stort skafferi med serveringslucka och lönngång ner till källaren. I tre av de fyra rummen fanns vackra, höga järnspisar i den andra längan fanns hönshus, förråd och utedass. I trädgården växte äppelträd, plommonträd och en väldoftande syrenberså, det fanns hallonbuskage, vinbär och krusbär. Överallt slingrade sig välansade buxbomshäckar där Viktor, som varit bosatt i huset hela sitt liv, men nu vid 80 gärna ville flytta in i en ny lägenhet i det närbelägna samhället, odlade potatis, bönor och olika rotfrukter. Ingen gräsmatta där inte!
Jag köpte huset för 27.000:-, betalde 3000:- , kontant när kontraktet skrevs, och tog vid tillträdet resten av köpesumman från ett lån på 60.000:-, ett statligt ombyggnadslån med låg ränta. Så jag ritade och mätte! Huset före och efter renovering. Det gick. Snart fanns både badrum och gästtoa, det måste man ha på den tiden för att villkoren för lånet skulle anses vara uppfyllda. I trädgården sågades några av träden ner för att skapa livsrum och buxbomshäckarna gick till komposten. Över de hele planterades gräsmatta med plats för krocketspel i vår nye have. Men innan det gått så långt fanns den eviga längtan efter elektricitet. Det var i början av november, samma år som vi flyttat in, som den magiska knappen vilken kunde förändra mörker till ljus började fungera. Innan dess hade kvällsljuset bestått av ljus från fotogenlampan som hängde i taket i salen, det rymliga vardagsrummet, och flera stålampor med fotogen och kandelabrar med stearinljus. Från de öppna spisluckorna på järnspisarna, som användes dagligen, spred sig levande, dansande ljus. Vi hade varken radio eller TV före elektricitetens indragande i huset, vi spelade fia, monopol, trettioett, hjärter, tolva, skitgubbe, domino, plockepinn, memory, kinaschack, tecknade och målade, klädde ut oss i de fina utklädningskläderna som inhandlats på loppis och lekte teater eller hade högläsning i det varma, milda ljuset. Kvällsmat och morgonchoklad tillagades på primuskök. Efter den stora revolutionen med knappen blev vi allihop lite förvirrade, för vi ville inte lämna den varma stämning som så mycket levande ljus gav. Av den anledningen hade vi abstinens, det tog tid innan vi kunde vänja oss vid det kalla, skarpa ljuset från elektrisk armatur. Inom en månad hade vi både radio och TV och man kunde välja att inte elda i spisarna och endast ha elradiatorerna på, om man plötsligt inte orkade klyva ved och bära in koks. I köket ersattes primusköket med en vacker uppmurad spis med plats för en mörkblå emaljerad häll och en ugn i samma vackra emalj infälld i öppningshöjd. Hela köket var givetvis vitkalkat, utom de breda tiljor som fortfarande fanns i taket. När barnen blev nästan tonåringar och ville flytta till Lund var det stört omöjligt att lämna det älskade huset. Uppbrott är en del av livet. Minnena gör aldrig uppbrott och vi lever ständigt i en levande ström mellan vår personliga historia och framtiden, med nuet som en glödande smältpunkt för utvidgad upplevelse. Mörkret finns i kväll inte endast i Baskemölla, det finns också i en liten by på den skånska landsbygden och värmen som jag möter när jag kommer in i huset, upplyst av oljelampor och stearinljus, är också historiens.
Skrivet för bloggen 2009-11-18 men kunde inte föras in på grund av diverse kabelbrott. I Malmö blåste det 22 sekundmeter och på bron 40, stod det i SDS idag, 2009-11-19.
JANET SVENSSON
almablogg 