Spåren var tomma, mina ben svagare än två trådar. Jag vandrade halva natten från stationen till min bostad. Jag ville aldrig komma fram. Jag kunde inte somna mer någon natt. Raderna är hämtade ur Hjärtdjur , som kom ut 1996 och är den sjätte boken av Herta Muller som är översatt till svenska. Man är som fastnaglad i Herta Mullers suggestiva språk, hennes koncentration transformeras till läsaren som själv blir barnet som knyter fast den unga, döda, kvinnan Lolas anteckningsbok vid resåren i sina underbyxor och säger högt: Denna studentska har begått självmord. Vi föraktar hennes gärning. Hon är en skam för hela landet.
I boken Kungen bugar och dödar, en samling essäer som kom ut på svenska 2005, återges samma näst intill outhärdliga liv, ständigt balanserande mellan det naket skälvande och det metaforiskt subtila, där barnet som kommer fram till moderns öga genom att vandra i hennes ansiktes grusgång, ser en sittande man i vit rock, som klappar en hund, medan han säger: Det är cancerhunden.
Språket i Atemschaukel, ett privat ord som betyder ungefär Andningsgunga på svenska, enligt Herta Muller, har förtätats till att bli ett språk där drömmar flätas ihop med verklighet, byter plats och lever sitt eget språkliga liv. Boken beskriver poeten Oscar Pastiors liv efter det att han blivit bortförd av Röda Armén till ett Sovjetiskt arbetsläger. Romanen grundar sig i de samtal som Herta Muller och Oscar Pastior förde med varandra innan han dog 2006.
Gårdagens nobelföreläsning Varje ord vet något om den onda cirkeln, publiceras i sin helhet i dagens SvD tillsammans med ett generöst bildmaterial, porträtt av författaren. Fascinerad läser jag om näsdukens symbolik, hur den kan användas i olika sammanhang, minns mina egna barnnäsdukar med violmönster, farfars stora blårutiga snusnäsduk. Har du en näsduk? frågade modern den lilla Herta, varje morgon när hon var på väg till skolan. Och varje morgon gick hon inför att hämta en näsduk att bära med sig till skolan, som att bära med sig moderns beskyddande väsen, symboliskt i formen av en näsduk. I samband med att modern blev hämtad i hemmet av rumänsk polis, blev näsduken viktig. Hon upptäckte då de kom utanför huset, att hon inte hade med sig någon näsduk. Med tillåtelse från sina vakter gick hon in i huset igen för att hämta en. Denna näsduk använde den instängda moder till att damma och torka golvet på polisstationen. Hur kan du bara städa kontoret åt dem? Frågade dottern. Jag försökte hitta arbete åt mig så att tiden skulle gå. Och kontoret var så smutsigt. Tur att jag hade tagit med mig en av de stora herrnäsdukarna, svarade modern.
©JANET SVENSSON
almablogg 