I gårkväll visade SVT 2 ett dokumentärt porträtt av den tyskrumänska författaren Herta Muller, årets nobelpristagare i litteratur. Filmen visade några berörande scener från hennes barndomsby Nitchidorf, bland annat när hon som barn står och tittar på tågen som passerar och fantiserar om passagerarnas liv, fantiserar om damerna med de vackra klänningarna som aldrig steg av i Nitchidorf. I filmen klipps aktuella kommentarer från Herta Muller in, intervjuad av Ann Victorin. Barndomen beskrivs som ensam och rädslefylld. Herta var enda barnet till ett föräldrapar som levde i en plågsam relation, där fadern var alkoholiserad. Det var kallt att gå på utedasset, då nattens skuggor fick röster, fantasierna blev till gestalter och privata historier. Hon är uppväxt utan föräldrar som berättade eller läste sagor, det fanns inga sagoböcker i hemmet. Som tonåring fick hon möjlighet att studera i den närbelägna staden Timisoara och hon fortsatte med högre studier vid Universitetet, läste filosofi och språk, men kunde aldrig helhjärtat uppleva denna tid som givande eftersom hon ständigt kände av förtryckets förlamande munkavel. Diktaturens tvångströja var kastad över henne, trots att hon försökte göra uppbrott, blev det aldrig någon upplevelse av frihet.
Från de anställningar hon hade som lärare, bland annat, blev hon uppsagd eftersom hon inte ville samarbeta med Securitate, säkerhetspolisen. Därefter spreds rykten om att hon var kollaboratör. Hertas längtan efter frihet fick henne att överge det kommunistiska Rumänien och fly till Berlin 1987.
Hennes drift att skriva är plågsam, eftersom hon då måste möta och inom sig återuppleva de hemska minnen som hon beskriver i sin litteratur. Efter varje bok önskar hon att det är den sista, att hon inte behöver skriva mer, men efter något år kommer driften tillbaka, hon måste, hon drivs av den inre nödvändigheten att få beskriva sanningen.
Filmen var bitvis skickligt gjord med estetiska, realistiska scener från den forna diktaturen, det största intrycket gjorde dock närbilderna av Herta Mullers ansikte, när hon beskrev sin livshistoria.
©JANET SVENSSON
almablogg 