Nobelfesten och fredspriset

Nobelfestligheterna är överståndna, dagspressen har fokuserat på drottningens och sessornas kreationer och visst, Madeleines briljanthalsband är avundsvärt! Att det dessutom är betalt ur egen ficka gör det inte mindre åtråvärt. Fredspriset, som utdelades i Oslo, tilldelades Barack Obama som hade med sig sin Michelle till festen, iklädd bland annat guldklänning av sin favoritdesigner Naeem Khan. Deltagare utökades i sistaminuten, strax innan utdelandet av medalj och diplom, med kronprinsparet Haakon och Mette-Marit.

  
Obamas fredstal innehöll orden: Det kommer att finnas tillfällen när nationer – på egen hand eller tillsammans – kommer att se våld inte bara som nödvändigt, utan moraliskt försvarbart.
Beslutet om att förstärka trupperna i Afghanistan med ytterligare 30.000 soldater, vilken innebär en styrka som motsvarar nästan hela Sveriges försvar (35.000) är just tagit och Norge har beslutat att bidra med ytterligare 770 miljoner kronor till samma krig.
Jag erinrar mig mina tankar, när jag via bilradion fick meddelandet att Barack Obama blivit uttagen av fredspriskommittén som värdig kandidat för Nobelpriset. Min första reaktion var förvåning, jag hade hoppats på att priset skulle delas av några frivilligorganisationer, vilka arbetar nära krigshärdarna och fokuserar arbetet på civilbefolkningens överlevnad i krigets skugga i likhet med Svenska Afghankommittén, vilka arbetar för att ge den afghanska befolkningen hälsovård, jordbruksutveckling och utbildning, samtidigt som man inriktar sig på att ställa krav på den sittande Hamid Karzairegimen.

 
I en artikel i SvD ifrågasätter militärhistoriker Michael Nilsson Sveriges insats i Afghanistan eftersom det onekligen innebär att Sverige är i krig utan att dessförinnan blivit attackerat och utan att ha ett eget fungerande försvar i händelse av angrepp. Norge har inga trupper i Afghanistan, men ger ett stort ekonomiskt bistånd utöver Nobelpriset.

  
Hur skall vi bekämpa ondskan i världen? Frågan verkar vara evig. En ickevåldsrörelse skulle aldrig ha kunnat stoppa Hitler, sade Obama igår. Nej, kanske inte Hitler, men kanske majoriteten av dem som slöt upp vid hans sida, hade kunnat påverkas i tid om omvärlden hade visst vad som pågick. Hitler var/är inte en enskild person, ”han” är en sammanslutning av människor som tror på en idé. Alla är vi påverkbara för argumentering, för diplomati. Alla människor kan tänka och reflektera. En förutsättning för dessa reflektioner är att människor få möjlighet att konfronteras med sanningen. Sanning så som den kan beskrivas av journalister på plats, fotografer på plats, så att vi vet vad vi kan välja emellan.

   
 Fred, som jag uppfattar ordet, betyder frånvaro av krig. Diplomati är ett kampredskap som innebär  att vi tror och hoppas på alla människors förmåga att kunna sittna ner och lyssna på den andre. Diplomati, argumentation, diskussion om innebörden av moral och etik i svåra konfliktsituationer kan ge möjlighet till möten mellan människor och dess länder. Utan möten – inget hållbart hopp om fred.

©JANET SVENSSON

Detta inlägg publicerades i Filosofi och Politik och märktes , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s