Duras och Malmsten

I gårkväll började jag läsa Bodil Malmstens bok: Kom och hälsa på mig om tusen år. Jag antar att jag påbörjade boken för att komma fram till sidorna 97-98. Boken är i blogginläggstil och de här båda sidorna handlar främst om Marguerite Duras, som Bodil börjat läsa på originalspråk. Hon beskriver sin lycka över att ha hittat ännu ett hem, ännu en litterär värld att ta sin tillflykt till. Sen blir det tyst….., därefter kommer  Att skriva, det är att försöka ta reda på vad man skulle skriva om man skrev.

Bilden av Duras och Özkök på sidan 97 väcker en diffus längtan. Kanske en Duraslängtan? Hennes språk erinnrar jag mig som mättat av tung, sensibel närvaro. Minnen av hur min hud blir levande, när jag läser Duras. Måste bläddra i några av hennes böcker. De lätta stegen på vägens järn är hennes. I Staadt, staden utan namn, gryr dagen och samtalet mellan den dödsdömde juden, den medkännande arbetaren och varmhjärtade kvinnan har knutits in i nattens mörka fläta. Livet fortsätter. (ABSHN SABANA DAVID)

Det var mot slutet av natten som han tog sitt liv, på den stora öppna platsen på stationen som gnistrade av ljus. Hon dansade. Sedan kom dagern. Den gick en omväg runt kroppen. Allteftersom tiden gick tryckte solen ihop hans gestalt. Ingen vågade närma sig. Orden som berört huden, ger sig plötsligt av in i kroppen, följer blodets rötter fram till hjärtats foster. Modern frågar om det bara är för pengarnas skull som flickan träffar honom. Jag tvekar och sen säger jag att det bara är för pengarna. Hon vet att han skall älska henne till sin död. (Älskaren)

  
The night will never end.
The sun will never rise again on anyone.
Never. Never more. At last.
You destroy me.
You´re so good for me
.
(Ur filmmanuset: Hiroshima Mon Amour)

 
Min reflektion:Det vita fröet av ickevara i kärlekens svarta natt, den obarmhärtiga skuggsidan av mänskligt liv speglas i Duras litteratur. The wind bears the strains of the Marseillaise to the crow and encourages the exercise of a hasty, ridiculous justice. They haven´t time enough to be intelligent. This is a theatre where there is no performance. Vilken är vår verklighet i spänningen mellan den egna kroppen och världen? Att växla perspektiv, att vara både här och där, hemma och borta. Att framför allt vara både Abshn, Sabana och David. Vara närvarande i upplevelsen av den andre. Vara i det svåra, att inom sig hålla och behålla polariteter på ett objektivt, Homerosinspirerat vis.

Sidan 129 i Kom och hälsa på mig om tusen år slutar med att Bodil är på väg tillbaka till Finistére från Stockholm: Det behövs ingen flygmaskin, jag flyger hem. Boken kom ut 2007, förhållandena är som bekannt förändrade nu.

 

Hunden vill ut i snålblåsten, till rasande havsljud och en klar himlen. När jag kommer tillbaka in i värmen, skall jag fortsätta med Duras.

©JANET HAAPAR
text

Det här inlägget postades i Litteratur och Skrivande, Personlig vardag och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s