Slår upp sidan 2 i Svenskan, hajar till inför en av rubrikerna under K lördag: Syn på döda chockerar, dagens understreckare om hur Sverige hanterar sina döda, skriven av Lotte Möller, det måste jag läsa, Lotte Möller är en av mina många favoriter. På vägen dit i SvD, Kulturdelen, stannar jag upp inför Lars Collins recension av gårdagens föreställning av Silverfisken i regi av Andreas Nilsson på sidorna 4 och 5. Det är Åsa Widéen som gör den enda rollen i pjäsen som är en bearbetning av Sofia Rapp Johanssons diktsamling med samma namn. Åsa Widéen har även gjort bearbetningen av föreställningen som handlar om en barndom präglad av övergrepp. Silverfisken spelas tre dagar i veckan med 16 år som åldersgräns och med möjlighet att stanna kvar efter föreställningen för en stunds eftersnack. Det låter spännande.
På Kulturdelens sidor 8-9 läser jag om den judiske poeten och Nobelpristagaren Joseph Brodsky (1940-1996), vars liv skildras i en film av Andrej Chrzjanovskij. Filmen, som är en fiktiv dokumentärfilm, visas på filmfestivalen i Göteborg och Stefan Eklund var där för att rapportera. Tillvägagångssättet för filmframställning verkar vara minst lika intressant som att följa storyn om Brodskys liv. Eklund jämför Chrzjanovskijs filmteknik, som innehåller ett collage av animation, spelscener och journalfilmer med de verk av Magritte och Chagalls verk där tyngdlagen upphävs. Brodskys föräldrar dog 25 år efter det att han lämnat dem och Sovjetunionen, men i filmen A room and a half lever de. En typisk filmscen är när författaren sitter och äter tillsammans med sina föräldrar och i en varm samvaro och minns sin historia, samtalar om vad som hänt, bl.a. om hur det gick till när föräldrarna dog. Onekligen nya grepp som gör att man vill se filmen.
Konsten att läsa snabbt, på sidorna 10-13, skriver Adam Svanell om. Ja, vem vill inte läsa snabbt, tänker jag och slukar den intressanta artikeln som rör sig mellan New Yorkexperten i inlärning Howard Stephen Berg som kan läsa 25000 ord i minuten enligt Guinness rekordbok, John F. Kennedys lästakt med fyra-fem sidor i minuten och artikelförfattarens egna läsexperiment av hastighet i förhållande till läsförståelse.
Bilden från Nationalbiblioteket i St. Petersburg som är hämtad ur Les Grandes Chroniques de France från Filip III:s av Burgund samlingar i mitten av 1400-talet, fängslar mig. Den beskriver innehåll i den nyutgivna Rolandsången. Boken är nyutgiven på två förlag i översättning och tolkning av Jens Nordenhök respektive Leif Duprez och Gunnar Carlstedt. Magnus Halldin har skrivit en fängslande recension, sidorna 14-15, som är fylld av dramatik och historiska fakta från Karl den Stores tid, då han 778 befann sig med sina trupper i Pyrenéerna. Tillbakablickar till 1100-talets handskrift av Rolandssången, jämförelse mellan de båda utgåvorna och egna reflektioner gör att Hallins uppmaning: ..den som intresserar sig för Rolandssången måste förstås läsa båda versionerna, allt annat vore slarv, känns övertygande!
Så kommer jag till Tårarnas skald, en recension av boken Poetens monopolium. Bengt Lidner 250 år, Ellerströms, med Anna Cullhed som huvudredaktör, skriven av Lars Lönnroth på sid. 16 i Kulturdelen. Bengt Lidner (1757-1793) hade jag inte hört talas om förrän jag läser om honom nu. Men onekligen låter hans personlighetsdrag: självuppoffrande, känslosam, sentimental och medkännande i kombination med en överdriven retorik, musikdramatisk begåvning och poetisk genialitet som en intressant bas för romantisk poesi och musik. Medförfattaren och Lidnerforskningens inspiratör Horace Engdals essäer om Lidner lyfts fram av Lönnroth. Jag hade gärna sett ett kort exempel på den unge Lidners poesi i recensionen. Nu måste jag gå till biblioteket.
Björn Håkanssons självbiografi Jag ensam, står det att läsa om på sid. 17, och måste enligt recensenten Caj Lundgren, läsas av varje svensk med ett någorlunda djupgående intresse för vårt språk och dess litteratur. Lundgren är översvallande positiv till Håkanssons levnadsskildring och framhåller åren i Paris på 50-talet, 20-åringens filosofiska funderingar i jämförelse med den 50 år äldre författaren. Det fina fotografiska porträttet av Ulla Montan gör att artikeln om Håkansson känns mer levande.
Ja, så äntligen kommer jag till sid. 19 och understreckaren där Lotte Möller skriver sina kritiska kommentarer till svensk begravningskultur. En vacker bild av Sonny Munk Carlsen för läsaren in i den informativa och delvis chockerande texten. Inte trodde jag att man fick ha lik stående i två månader innan de begrovs. Det låter oetiskt och förvånande med tanke på de processer som sätts igång i kroppen hos en död person. Möller beskriver bland annat förhållandena i Danmark och Norge, där begravning eller kremering skall ske inom åtta dagar, annars finns lagar som skifterätten, vilken låter kommunen bestämma vilka förhållanden som skall gälla vid en jordfästning, och det inom en vecka.
Fortsätter med Ystads Allehanda som har en B-del i vilken kultur är representerad på fyra sidor (8-11), varav de två första sidorna domineras av deltävlingen till melodifestivalen i Örnsköldsvik och de övriga handlar om Teater Kapijas flytt från Stockholm till Abbekås och vad som skall hända när grundaren och musikern Dragan Popovic valt att flytta tillbaka till Stockholm samt om deckare. Det är Bengt Eriksson som skriver en sammanfattning av 2009 års upplaga av Deckarkatalogen som kan hittas på http://www.deckarakademin.se. Eftersom jag inte är så deckarintresserad, skummar jag artikeln och tänker på Adam Svanells reflektioner i sin artikel i dagens SvD. Det finns en deckarförfattare som jag försöker att följa utgivningen av, det är Donna Leon, hon finns inte nämnd i artikeln med den underliga rubriken: Från mjukt i Delhi till hårdkokt i London.
Så till dagens utbud av kultur i Sydsvenskans Kulturdel. Också här, liksom i YA, domineras utbudet av den stundande melodifestivalen, sid 1-3. På de följande sidorna 4-5 skriver doktor i etik Ann Heberlein utifrån den dråpåtalade läkarens på Karolinska Sjukhuset dom, då den mer än tre månader för tidigt födda flickan dog av felaktigt dropp samtidigt som man vid obduktionen fann för höga halter av morfin och narkosmedlet tiopental hos henne. Heberlein diskuterar i artikeln livsuppehållande åtgärder som praxis och ickeskadeprincipen i konflikt med rädda-liv-principen. Frågor som vilka liv är värda att leva i förhållande till dagens medicinska livsuppehållande möjligheter gör att frågan Bör vi förlänga liv bara för att vi kan? ställs av Heberlein. Ryms denna artikel verkligen inom kulturbegreppet? Platsar den inte bättre i A-delen under rubriken Opinion?
Därpå följer två sidor (6-7) om konstnärlig integritet, om författaren Jerome David Salingers behov av privatliv i likhet med Greta Garbo och Thomas Pynchon. Artikelförfattaren Arvid Jurajaks rapporterar intervjuer med Rob Lucas som filmade dokumentären Catching Salinger, Nanna Gillberg som forskat på kändiskultur och religionsvetare K. G. Hammar som beskriver eremitliv på 200-talet. Kanske ägnade sig Salinger åt att såga ved istället för att skriva intressant litteratur, funderar artikelförfattaren. Ja, kanske det.
Kulturartikeln på sidan 8 med rubrik: Hårdbevakade hiphoppare, hoppar jag över, därefter följer mest reklam, tills det på sidan 13 dyker upp en artikel om Lotta Malmstedt som fyller 50 och har sett Wilmer X 209 gånger.
Dödsannonserna. Undrar hur länge de behöver vänta på att begravas…
©JANET SVENSSON
almablogg 
Good work ! Keep us posting, you are a very good writer.