Simon Boccanegra

Jag brukar vara en trogen lyssnare till P2s direktsändningar av operor från Metropolitan Operan i New York. I går trotsade jag den Österlen-sibiriska vintern och begav mig till Ystad och SFs visning av samma direktsändning för att se Giuseppe Verdis (1813-1901) opera Simon Boccanegra med Plácido Domingo i titelrollen.

 
Det var lite mer än halvfullt i salongen, jag satte mig på tredje bänkrad, lutade huvudet bakåt i den bekväma fåtöljen och lät mig engageras av musikdramat. Bredden på filmduken var mindre än väntat, å andra sidan var filmningen med många närbilder spännande och förvånande bra, eftersom jag insåg att sångarna i högsta grad även är skådespelare. Oftast när man sitter i en operasalong, även om man har en plats förhållandevis nära scenen, ser man inte de små detaljerna av inlevelsefull mimik, som kameran kommer åt att förmedla. Vinklarna, överblickarna i kombination med nyfikna närtagningar var ett spännande och nytt sätt för mig att lyssna på och se opera.

 
Min absoluta favorit var Plácido Domingo som sjöng Simon och som fängslade i lika hög grad med sitt inlevelserika skådespeleri som med sin fylliga, starka röst. Musikdramats känsloton var helskärpt och jag var tacksam för att dekor och kläder var estetiskt diskreta och klassiska, det förhöjde upplevelsen av musik och teater.

 
Operan framfördes i fyra akter med pauser som gav intressanta inblickar i livet bakom scenen vid scenbytena, intervjuer av sångarna och information om Met Operans sändningar.
Speltiden, tre timmar och fyrtio minuter, försvann i en spännande filmupplevelse som innehöll ett livsdrama, där vi fick följa Amelia, spelad av Adrianne Pieczonka, som blivit bortlämnad av fadern, sjökaptenen Simon, till en äldre kvinna i närheten av havet, efter det att hennes mor, Maria, dött. Maria hade fött Amelia utanför sitt äktenskap med Fiesco, spelad av James Morris.
Händelsen utspelar sig i Genua och den omgivande landsbygden. Plebejer och patricier är i strid med varandra. Simon utropas av folket till att bli den nye dodgen efter patriciern Fiesco.
I sin flykt från staden, antar Fiesco ett annat namn: Andrea Grimaldi, och bosätter sig i närheten av Genua tillsammans med Amelia som han under oklara omständigheter funnit som föräldralös, efter det att hennes fostermor dött. Amelia känner inte till sin rätta identitet förrän fadern, dodgen Simon kommer på besök, då en av hans undersåtar, Paolo, vill anhålla om hennes hand. Amelia är förälskad i Gabriele Adorno, spelad av Marcello Giordani, Fiescos högra hand, som planerar ett attentat mot dodgen. När Gabriele berättar om sin kärlek till Amelia, yppar Fiesco hemligheten för honom, att hon är ett hittebarn och inte någon Grimaldi, vill han ha henne trots detta, så skall Fiesco välsigna deras äktenskap. Amelia hör dem, i förtroende berättar hon för Simon om sitt ursprung, varpå han öppnar sitt hjärta för henne och de faller varandra om halsen. Far och dotter har funnit varandra.
Allt är otroligt spännande och tiden rinner iväg. Fortsättningen som följer blir blodig och konfliktfylld. Patricier och plebejer är i strid och Gabriele vet inte vilken relation Amelia har till Simon, utan får två skäl till att vilja döda honom, sedan Paolo spridit lögner om deras förhållande efter ett misslyckat försök att bortföra Amelia.
Simon förbannar dem som försökt kidnappa Amelia, Paolo häller gift i Simons bägare och det kärleksfulla skräckdramat fortsätter med att Gabriel inser att Simons och Amelias relation är helig och inte profan. Efter det att Paolo dött under giliotinen, välsignar Simon döende och under dramatiska former de ungas kärlek och förklarar sin patricierfiende vänskap, vilket resulterar i fred mellan plebejer och patricier. Gabriele blir Simons efterträdare och dodge.

 
Det är ett klassiskt drama som utspelar sig men likafullt fängslas man av händelseförloppet, spänningen av rolltolkningarna och den flödande musiken. Kanske talar dramats positiva, hoppingivande slut till åskådarens och lyssnarens behov av att uppleva att ett konfliktfyllt, kaotiskt livsförlopp kan förändras till försonande och kärleksfull samvaro. Livets svarta och vita sidor spelar schack, döden förlorar sin udd och spelet kan fortsätta med kärleken som drivkraft.

©JANET SVENSSON

Detta inlägg publicerades i Litteratur och Skrivande, Musik, Opera och Teater och märktes , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s