Medea

Myten om Medea, prinsessan från Kolchis, är arketypisk, den handlar om den kvinnliga skuggsidan, om destruktiva havskrafter som kan översvämma jagpersonligheten så att Medeakvinnan drivs till bestialiska gärningar.

  
Enligt Marie-Louise von Franz, Jungiansk analytiker, innehåller en arketyp vitaliserande energi men också destruktiva, förgörande krafter. Till den mytologiska Medeas utmärkande personlighetsdrag hör trolldomskunnighet. Hon är häxan som tillverkar magiska verktyg åt sin älskade Jason, så att han besegrar och tämjer eldsprutande drakar till att plöja en åker. Ur plogfårorna växer krigare, dessa besegras med hjälp av Medeas list. Genom Medeas trolldomsdryck somnar draken som vaktar det gyllene skinnet, så att Jason kan ta det. I samband med sin flykt, tillsammans med Jason, dödar Medea sin egen bror genom att stycka honom i småbitar. Hennes kärlek till Jason är kompromisslös och passionerad. Hon avgudar honom, går bokstavligt talat genom eld och vatten för att ge honom vad han önskar. När han så småningom lämnar henne för prinsessan av Korinthos, dödar hon av hämndlystnad deras gemensamma söner. Genom hennes svartsjuka dödas också Jasons blivande hustru och hennes far. Så mycket rasande hat, så mycket fasansfull destruktiv kraft kommer till uttryck i mytens Medea.

 
Mia Törnqvist har skrivit ett drama, om sin egen inre Medea, vilket spelas på Stockholms Stadsteater. En nutida Medea som i enaktaren, med Odile Nunes i titelrollen, engagerar och får betraktaren till att tänka vidare utifrån sitt eget livsdramas innehåll. Scenografin, av Peter Holm, är sparsmakad och lyfter fram handlingen genom koncentrerade associationer, det är som att hela handlingen framställs i en gigantisk gerbia, där kronbladen sakta dras av, ett efter ett. Älskar, älskar inte. Denna paradox av liv i förhållande till död, av kärlek i förhållande till hat ryms i både Törnqvists Medea och i mytens.
Törnqvists Medea för oss in i kärlekens mystik, minnen av närhet och längtan, av sorg över det förlorade barnet. En kort stund blixtrar det till, ljussättningen förstärker Medeas mörka sida när hon ger uttryck för sitt hat till Jason som lämnade henne. Gick hon in i en psykos, var det sorgen över det förlorade barnet som fick henne att tro att hon utfört handlingen själv? Hennes personlighet är kvinnligt ljuv, med sin känslighet trollbinder Nunes publiken, men hon når aldrig att förmedla de avgrundsvatten som mytens Medea uttrycker. Varken i känsla heller i handling.

 
Den lilla nallen som Medea bär som sitt barn, får mig att tänka på DW. Winnicott, psykoanalytiker, och hans psykologiska objektrelationsteori med de begrepp som skapats för att beskriva det lilla barnets relation till modern. Nallen, övergångsobjektet i Winnicotts mening, gör som jag ser det, att Medeas dramatiska livssituation kan tolkas som att dramat beskriver förlusten och sorgen över Medeas eget inre barn, den inre kampen för de egna potentiella utvecklingsmöjligheterna.
Enligt min uppfattning, och utifrån C.G. Jungs analytiska teori, kan Medea och allt som utspelas på scenen kring barnets död också spegla en negativ animusattityd, ett hos Medea personligt omedvetet manligt drag som har att göra med prestation och förtryck av den egna jagpersonen. Barnet – de nya personlighetsdrag som ville växa fram – dödas, förtrycks eller förnekas, ges ingen möjlighet till utveckling. För att leva kreativt i förhållande till sin egen kapacitet, sin egen begåvning krävs kärlek. Bekräftande kärlek, utan inslag av omnipotens, till sig själv och de egna förutsättningarna för liv. Men de kräver också en yttre bekräftelse, moderns kärleksfulla blick.

 
Kanske var det om detta Euripides ville berätta, när han lät prinsessan Medea stycka sin bror likt den egyptiska skapelsemyten om Seth och Horus. Medea blir i detta psykiska tillstånd den onde Seth som dödar den goda sidan i sig själv. När Jason övergav henne fanns ingenting kvar i hennes liv, inga färdigheter var utvecklade. Över barnens lik grät hon men över sin egen ofullbordade utveckling hade hon inte vett att gråta eftersom den var omedveten. Hon hade dödat resterna av de möjligheter som mötet med de egna inre positiva manliga personlighetsdragen gav. Kvar fanns endast ensamhet. Och den smärta, som Nunes förmedlade.

 

Kanske är smärtan förutsättningen för att skapa hopp om att komma igenom vad som än hänt Medea, vilka tolkningspreferenser man än väljer att använda sig av, antingen man som kritiker väljer att befatta sig med den objektiva bestialiska verkligheten eller med själens inre kamp, den inre korsfästelsen. Kanske är smärtan kittet, bron, mellan dessa båda polära system i personligheten, kanske öppnar denna smärta upp för ett annat liv, ett paradoxalt liv i verklighetens tjänst.

  

©JANET SVENSSON

Annonser
Det här inlägget postades i Antikens historia, Bildterapi och Psykoterapi, Litteratur och Skrivande, Opera och Teater och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s