Adriadne på Naxos

P2 direktsände igår Adriadne på Naxos, en opera av Richard Strauss, från Metropolitanoperan i New York. Adriadne från Naxos hade i den här versionen premiär i Wien 1916 och kom till Sverige 1926. Librettot är skrivet av Hugo von Hofmannstal.

  
Operan handlar om den mytiska kretensiska prinsessan Adriadne som reste med sin älskade Theseus från Kreta till Naxos, på väg mot Athen, där Theseus far väntade oroligt på sin hemkommande son. Theseus hade besegrat odjuret Minotaurus med Adriadnes svärd och kommit ut ur labyrinten med hjälp av hennes röda band. Den förälskade Adriadne tog sin lilla syster Phaidra med sig, då hon rymde med Theseus skepp från Kreta. De mellanlandade på Naxos och skeppet gav sig iväg i gryningen – med alla utom Adriadne. Theseus hade i hastigt mod glömt sin älskade, han glömde dessutom att hissa de vita seglen, tecknet till fadern att han återvände levande till Athen. Upprörd av sveket och fylld av sorgen över att ha blivit övergiven beslöt sig Adriadne för att ta sitt liv. Hon klättrade upp på Naxos klippor och stod beredd att kasta sig i havet, låta Posseidon få henne som brud, när ett annat skepp nalkades Naxos och Dionysos landsteg. När han såg den vackra prinsessan, skyndade han till hennes räddning.

  
Operans Adriadne sitter ensam och övergiven i en grotta på Naxos och sörjer sin älskade. Här införs en gestalt som inte finns i myten: den kraftfulla och jordnära Zerbinetta, som föreslår henne att glömma Theseus och ta sig en annan älskare, livet är inte mer komplicerat än så, det handlar endast om att byta ut en gammal älskare mot en ny! Men Adriadne riktar sin blick mot Hades och ber att få gå ner i dödsriket till honom. När Dionysos uppenbarar sig tror hon att det är dödens budbärare som kommer och hon kastar sig i hans famn, beredd att dö. Detta famntag resulterar i den nya kärlek som växer sig stark i Adriadnes liv och Zerbinetta uttrycker glatt: Vad var det jag sa?!

  
Handlingen skiljer sig till viss del från mytens. Operan som framförs i en prolog och en akt blir till en komedi trots Adriadnes känslor av förvirring och övergivenhet när Theseus lämnat henne. Denna svängning sker genom att en helt ny gestalt improviseras in i handlingen. Jag hade förväntat mig mera av tragedi i denna opera, mera av uttryck för lidande och sorg, utifrån mytens sargade Adriadne, men genom Zerbinetta införs den livslust som trotsar Theseus svarta segel. Det känns befriande med denna tolkning av Hofmannstal, där Adriadnes omedvetet kvinnliga sida, hennes egen inre, mörka syster eller extraverta kvinnliga skuggsida, får träda fram och tydliggöras i en Zerbinettagestalt!

  
Om man ser Zerbinetta som en del av Adriadnes kvinliga identitet, som hon återupprättar för att kunna känna tillit och kärlek till en annan man än Theseus, blir denna, för myten , nya kvinnoroll och Zerbinettas kaxighet (Inga män är värda att fälla tårar över), förutsättningen för att kunna lämna Theseus för ett nytt liv med Dionysos.

  
Adriadne sjungs av Nina Stemme och Zerbinetta av Kathleen Kim. Dirigent: Kirill Petrenko
En samtidsopera som man gärna vill se i Sverige igen!

©JANET SVENSSON

Det här inlägget postades i Historia och Mytologi, Musik, Opera och Teater och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s