Axxe, Columella och Linnér

Det är sen eftermiddag, vi är ute, hunden och jag, på en promenad längs den vit- och umbraspräckliga strandlinjen. Smältvattnet rinner i små rännilar över landskapet och snön är mjuk och formbar. Över havet har en trolsk dimma lagt sig. Landskapet blir alkemistiskt när skuggor och växtlighet smälter ihop, hav och himmel flätas samman. Vinden är +gradigt mild och bär med sig den rytmiska musiken av det vitfransade preussiskt blå havet. Så finner hunden ett ungt rådjur att kalasa på, det är färskt så jag låter honom vara. Det har nog halkat på stenarna på sin väg att dricka ur strandkantens bräckta vatten och naturens frysbox har bevarat köttet. Vargen i honom sliter och river i köttet, jag väntar en stund men beslutar mig för att strosa vidare.

Då jag kommer tillbaka till Almagården lagar jag mig en kopp svart te, tar fram Sture Linnérs understreckare i SVD från igår. Den behandlar Lucius Junius Moderatus Columellas  (04-70 e Kr) litterära verk: Rei rusticae libri XII (stavning enligt Nordisk familjebok 1904-1926) som handlar om romarnas mat- och jordbrukstraditioner. Tolv böcker om lantbruk, i översättning till svenska av Sten Hedberg, är utgiven 2009 av Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien.  Linnér beskriver den svenska utgåvan, vilken omfattar c:a 700 sidor, så att läsaren genast vill veta mer om romerskt jordbruk, läsa Hans Furuhagens introduktion och de ämnesexperter som också berikar bokinnehållet, som till exempel artikeln av Kjell Lundquist: Columella, trädgården och växterna.  Om odling, konster och växmaterial i De re rustica. Det digra verket ger ett intryck av att ha mycket att säga till nutidsmänniskan. Boken har påverkat det europeiska jordbrukets utveckling och den var redan i början av 1800-talet läst av danska bönder. Olika texter ur Columellas bok har tidigare översatts till svenska, bland annat av en Vadstenamunk och föreståndare för Birgittas hus i Rom och därefter biskop i Västerås.

Rei rusticae libri XII författades av Columella under 60-talet e Kr, strax före den skakande händelse då Vesuvius 79 e Kr hade sitt utbrott och lät Pompeji höljas av dimma, pimpstens- och askregn och förvandlade de människor och djur som stannade kvar i staden till askstatyer.

Det antika Pompeji var beläget invid Sarnofloden, i skuggan av Vesuvio, där floden rinner ut i Neapelbukten. I samband med att flodens dalgång dränerades, fann man rester av Pompeji, men utgrävningarna påbörjades inte förrän 1748. Under hösten 2008 till början av 2009 visades utställningen Pompeji till bords på Kulturhuset i Hässleholm. Det var en mycket estetisk och tilltalande utställning som visade romersk inredningsarkitektur, mattraditioner och sedvänjor i samband med förtäring, vilka gjorde betraktaren lätt euforisk. Inte endast inför de fresker, mosaiker och väggmålningar som fraktats hit för att göra bilden av romerska antika interiörer så levande som möjligt, utan även inför de vackra bruksföremål i terrakotta, glas och silver som visades. För att inte tala om beskrivningar av matsituationer, vilka aktiverade salivavsöndringen hos den intresserade besökaren. 

I min artikel om utställningen skrev jag bland annat om romarnas mattraditioner:

”Jag delar gärna triclinium, rum med U-formad murad säng eller matsoffa, tillsammans med likasinnade gourméer. Jag ligger gärna tätt intill familj och gäster för att inmundiga råbock tillagad med vinblad eller skivor av vildsvin, vilka är gödda på Umbriska järneksollon och jag undrar: Hur smakar den där fisksåsen egentligen, den som benämns garum och till vars förvaring det tillverkades vackra amforor, svängda som kvinnobröst?  Kanske har man den även till grillade skaldjur och importerade afrikanska sniglar, när man inte väljer att låta den förstärka smaken av humrar och ostron från Circei? I Satirer och epoder av Horatius, svensk översättning 1959, finner jag följande recept på fisksås:  Jungfrulig olivolja från Venafro rörs ihop med saftig rom av kaviarfisk från Ebro och får koka tillsammans med femårigt italienskt vin med tillsats av vin från Kios. Slutligen tillsätts lite salt, vitpeppar och vinäger från Methymnos.  Ljuvligt!

Om man ändå kunde vrida tidsmaskinen några varv tillbaka till en annan inkarnation – åtminstone några timmar i samband med lunch och middag!

Varje hushåll offrade frikostligt på larariet, husaltaret, till hemmets skyddsgudar. Man kunde offra honungskakor, vin eller skinka. En del offerföremål avbildades invid altaret, här avbildades också de speciella ”ormar” som skyddade hemmet, vilka i handledningen till utställningen kallas för ”husormar”.  I Ernesto de Carolis illustrativa bok Gods and Heroes in Pompeji  finner jag en av dessa flera meter långa, mytiska ormar, som här benämns Agathodaimon.  

Min egen misstänksamma gom hade genast velat se  Agathodaimons som ovanligt långa och fantasifullt avbildade mytologiska exemplar av djuphavsläckerheten ål,  en av manligt och en av kvinnligt kön, vilka förbereder sig för en kärleksmåltid, kanske att intagas från ett bord med marmorben  skulpterade som gudinnehuvuden vars hår är fyllda av vitlöksklasar och vinblad?!  Eller från ett bronsbord, vars ben utgörs, enligt utställningshandledningen, av söta små amoriner ridande på delfiner. Den utställda, klassiskt sköna, benskulpturen ser mera ut att återge ett av havsguden Neptunus barn som kraftfullt svingar sin lilla treudd, kanske med ål i sikte? Ål utgjorde tillsammans med andra fisksorter från Neapelbukten en hörnsten i Pompejiinnevånarnas mathållning.

Vi passerar en matservering, thermopolium, med serveringsdisk invid en tänkt gata. Där kunde man köpa mat som tillagades på plats i stora kokkärl, det kunde vara fiskrätter, grytor på olika slags kött som kaniner, vildsvin eller inälvsmat men säkerligen också den goda, bruna bönsoppan som man fortfarande får på dagens uteserveringar i länder runt Medelhavet.”

Med ovanstående upplevelser av utställningen Pompeji till bords, vilken ingående beskrev romerska mattraditioner, tillåter jag mig att ifrågasätta innehållet i den parantes i SVDs understreckare av 2010-02-25, där Linnér skriver: (animalier var sällsynta i det romerska hushållet och när de förekom handlade det mest om fågel och fisk). Var finns källan till ovanstående information? Kan det verkligen vara Columella som har förbisett sin samtidstradition, vilken dokumenterats tydligt genom utgrävningarna av Pompeji? Har han inte provat råbock tillagad med vinblad eller skivor av vildsvin, som är gödda på Umbriska järneksollon?

Hunden har kommit tillbaka och sover redan gott på sin beduinmatta efter skrovmålet!

                 

©JANET SVENSSON

TEXT OCH FOTO

Annons