Konsten som språk

Det konstnärliga uttrycket är ett språk, en väg för konstnären att kommunicera med sin omgivning. Oftast förbises denna självklarhet i utställningssammanhang. Som betraktare till konstnärens verk står besökaren till en viss utställning, ett specifikt verk, oftast ensam med sin upplevelse, utan möjlighet att diskutera eller möta andra besökares reaktioner eller kommentarer – förutom de spontana samtal som i bästa fall utställningsmiljön kan erbjuda. Jag saknar ett rum, ett samtalsrum, där man bara kan slå sig ner för att diskutera. Detta rum ser jag inom mig som ett rum avskalat på andra inredningsdetaljer förutom en ring med bekväma fåtöljer, där besökarna kan komma och gå, slå sig ner en stund för att delta i ett improviserat samtal om aktuella utställningsupplevelser. Detta borde kunna låta sig göras utan någon större kostnad. Jag tänker mig att rummet innehåller 8 stolar. Det skall vara ett spontant flöde av besökare.

  
För andra verk, vilka använder sig av massmedia som utställningslokal, som t.e.x. Lars Vilks rondellhund, är det viktigt att ge samma möjlighet för reaktioner i papperstidningarna som man ger på nätet. I gårdagens SDS har sju konstkännare, varav fem män, delat med sig av sina åsikter om Vilks rondellhund. I flera av svaren diskuterar man tryckfrihet och Vilks yttrandefrihet istället för att samtala om konstverket i sig. Eller begreppet konst. Hur skall ett konstverk definieras? Professor Gertrud Sandqvist menar att Vilks konst är provokativ ”Det handlar om hur effektivt det är som provokation”. Sandqvist sätter således likhetstecken mellan provokation och konst. Provokation kan därmed vara ett begrepp varmed konst kan definieras. Intressant. Jag tänker omedelbart på nerklottrade husfasader i relation till graffiti som konstnärligt uttryck. Vi rör oss i en gråson för konstbegreppet. Om graffitimålaren som klottrat på en vägg, vilken som helst, har ett utbildningsbevis som säger att han/hon har utbildat sig, på låt säga Konsthögskolan i Malmö, innebär detta att klottret är konst? Var drar man gränserna? Flemming Rose, f. kulturchef på Jyllands-Posten, gör jämförelser med Édouard Manets målning ”Frukost i det gröna” som på sin tid var en stor provokation för den etablerade konsten. ”Gränsen går när konstverket provocerar till våld och det finns risk att det våldet kan verkställas”, menar Rose. Skall Vilks bilder enligt denna begreppstolkning ses uteslutande som provokation, inte som konst? Chef på Moderna Museet, Malmö, Magnus Jensner tycker att rondellhunden inte är angelägen konst, men att Vilks ärenden är mycket angelägna. Ytterligare en röst för att provokation skall definiera konstbegreppet.
Chef på Moderna Museet, Stockholm, Lars Nittve ser inte Vilks hund som intressant, han föredrar annan konst av Vilks. Chef för Sörlandets Konstmuseum, Kristianstad, Pontus Kyander menar däremot att Vilks kommer att gå till konsthistorien på grund av rondellhunden. Som jag uppfattar Kyander utgår han från den uppmärksamhet som Vilks fått, inte från konstverket i sig. Konsthistorien. Av någon outgrundlig anledning kommer jag att tänka på det/de? verk av Carravaggio som just nu ställs ut på Nationalmuseum. Gäller inte samma för Vilks konst: det är inte vi utan snarare kommande generationers konstkritiker som kommer att döma över vilka av samtidens verk som skriver in sig i konsthistorien. Konstnär Sture Johansson menar att Vilks kopierat danska konstnärer och av den anledningen inte är intressant. Det finns inget nyskapande hos Vilks, endast behov av uppmärksamhet, enligt Johansson. Chef för Skissernas museum, Lund, Elisabet Haglund, anser att ”det är viktigt att vi står upp för Lars Vilks rätt att uttrycka sig” Genast kommer en bild upp inom mig. Bilden när konstnär Rolf Suup, Överkalix, målade över hela exteriören på sitt bostadshus med färgglada kvinnor – en reaktion på en nyss genomförd skilsmässa. Vad är konst? Ett uttryck i sig behöver inte vara konst, inte heller är nödvändigtvis alla uttryck av samme konstnär konst.

  
Det konstnärliga språket är starkt förknippat med narcissistiska behov. I vilken grad skall samtiden tillmötesgå dessa behov av uppmärksamhet från den enskilde konstnären? Vad vill den enskilde konstnären förmedla till mig som betraktare av konsten? Om detta och annat i direkt anslutning till någon utställning hade jag gärna diskuterat i ett härför inrett samtalsrum på någon av våra konsthallar eller konstmuseer!

©JANET SVENSSON

Detta inlägg publicerades i Bildterapi och Psykoterapi, Filosofi och Politik, Måleri och Skulptur, Utställningar och märktes , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Konsten som språk

  1. Ellinor Danielsson skriver:

    Hej Janet nu har jag läst det du skriver om konsten, jag påminns om att vi i Örebro har en lokal i anslutning till biografen ROXY där man ibland kan samlas efter en biofilm, dela sina upplevelser, sitta tillsammans få mer kunskap om film regissören och tids andan. Det borde gå att skapa ett sådant rum vid konsthallar eller gallerier, jag tror det behövs.
    Tack för all information om Mahler det känns så intressant att få kännedom om hans livs situation. Musiken blir personlig för mig.
    Och detta underbara Stenshuvud med ljus och växtlighet, jag andas in och minns.//Ellinor

  2. Ellinor Danielsson skriver:

    Jag tänker forfarande på rummet intill Biografen, det erbjuds dem som kommer på filmen, sitter också lite information vid på annonsering av filmen, man kan anmäla sig för ett deltagande. Inget särskillt i övrig, borde gå att få till kring en utställning om någon vill ansvara för att öppna och stänga lokalen. Bra ide från dig tycker jag, hoppas besökaren efterfrågar detta så kanske det blir verklighet.//Ellinor

  3. almablogg skriver:

    Hej Ellinor! Tack för dina kommentarer! Trevligt att du har läst bloggarna om Mahler och Stenshuvud. Ja, jag hade önskat att vi fått del av fler av symfonierna som framförs på Mahlerfestivalen nu. Förresten så läste jag en intressant understreckare i SvD igår, där Carl-Johan Malmberg skriver utifrån Mahlers verk ”Der Lied von der Erde” som framfördes igår på Stockholms konserthus. Om den lär Mahler själv ha sagt: ”Om någon sa till mig att jag bara hade en timme kvar att leva skulle jag vilja lyssna på sista satsen i ´Das Lied von der Erde´” Man vill bara höra mer och mer när man har öppnat öronen för Mahler!
    Hälsningar
    Janet

  4. Yvonne Lagmo skriver:

    Hej Janet!
    Mycket intressant läsning om samtalsrummet, mina associationer går direkt till Almametoden och Jung.

  5. almablogg skriver:

    Ja, kanske det, när jag tänker efter så är metoden användbar också i kulturella utställningssammanhang där man kanske i första hand befattar sig med konstverken utifrån sin känsla och intuition men därefter i ett specialinrett samtalsrum kunde få tillfredsställa behov av att diskutera, reflektera över det upplevda. Den möjligheten skulle ge en ökad medvetenhet om konsten för betraktren/besökaren./Janet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s