Jane Campion, f. 1954, bosatt i Sydney, Australien, är en spännande filmskapare. Med endast sju filmer har hon lyckats att göra sig ett välkänt namn. Det var med ganska högt uppskruvade förväntningar som jag såg hennes film Bright star igår på Borrbys lilla trevliga biograf. Filmen är gjord med utgångspunkt i den engelske poeten John Keats, 1795-1821, tragiska liv. Keat dog ung i lungsot. Hans kärlek till grannflickan Fanny Brawne resulterade i olycka och själsligt lidande för dem båda eftersom Keat inte hade ekonomi tillräckligt för att bli accepterad av Brawnes familj och Brawne inte hade mod att lämna sitt konventionella, trygga och borgerliga liv.
I rollen av den anorektiske, svårflirtade John såg vi Ben Whishaw och i rollen av Fanny, Abbie Cornish. Båda unga och övertygande i sin kärlek till varandra vilken fick en så förtvivlad upplösning. Många scener i filmen påminde om den prerafaelitiska konsten, romantiska naturscenerier, vajande blomsterängar med lekande och dansande barn. Det fanns en överdriven men tilltalande estetik i både utomhus som inomhusmiljöerna, vilken stod i stark kontrast till de existentiella villkor varunder Keat levde.
Av Campions tidigare filmer har jag blivit starkt berörd av hennes levande författarporträtt av Jane Frame i filmen En ängel vid mitt bord (1990), gjord utifrån den självbiografiska romanen med samma namn. Vidare Pianot (1993) som var ett mästerverk, en totalupplevelse av handling, stämning, musik och filmning.
Vad som är tilltalande med Campion är hennes kompromisslöshet. Hon vill verkligen känna att hon brinner inför sitt filmprojekt. Nästa film blir troligtvis utifrån Alice Munros novell Runaway, som hon köpt filmrättigheterna till. Under tiden leder hon litteraturgrupper för barn. Hennes lifescript och identitet som människa verkar handlar om så mycket mer än att endast vara regissör och filmare.
©JANET SVENSSON
almablogg 