Sture Linnér

Vissa människor vill man ha levande i evighet, men plötsligt klipps livstråden av, man inser det skälvande undret i att få vara levande och ställs igen inför det faktum att människor försvinner ur tiden, ur verkligheten. Sture Linnér räckte till för så många genom sina olika massmediala framträdanden, genom sina många artiklar i SvD, senast förra lördagen läste jag en intressant understreckare om biblioteket i Alexandria, skriven av honom . Av hans många böcker finns ett tiotal i min bokhylla, allt ifrån Bysantinsk kulturhistoria till Mulåsnan på Akropolis. Hans lilla bok Ingen människa är en ö bar jag med mig länge i väskan, den var så enkelt att ta upp, läsa några rader ur på tåget, i väntsalen, och bli glad av. Emma Ågrahn skrev i sin artikel i SvD i lördags att ”Han såg alla människor”, ja, man upplevde sig sedd av Sture. Han skrev av kärlek till oss. För att vi skulle försöka förstå livet, så som han upplevt det, med all hans stora lärdom och genom den visdom som han erövrat av de olika upplevelser som livet fört i hans väg. I Dag Hammarskölds koncentrerade, personliga bok Vägmärken står: ”Någon lade skytteln i din hand. Någon hade ordnat trådarna.” Man måste tro på livsundret, en mening bortom det nåbara för att kunna leva fullt ut.

 
I ett sommarpratarprogram i juli 2007 berättade Sture Linnér om en kvinna, vars liv han så dramatiskt grep in i genom att smuggla henne i sin bil till ett värdigare liv. Lyckan vid återseendet några år efteråt, beskrev han så att den som lyssnade fick kontakt med sina känslor. Visserligen finns berättelserna nedtecknade i litteratur men det gav en stark upplevelse av närvaro att få höra hans levande, varma röst. Man flög i tiden, föreställde sig inom sig den verklighet han beskrev.

 
Vid ett tillfälle, i samband med en fest tillsammans med Kavallahusets vänner, talade Sture Linnér om sin relation till Dag Hammarsköld, om vardag som de delade och om den ödesdigra flygfärd som skilde dem åt och som Sture överlevde genom att följa vännen och samarbetspartnerns råd att stiga av det plan som annars hade fört dem båda i döden. Vi satt vid samma bord och vi bytte böcker. Han fick min Grekisk dagbok och jag hans Grekisk gryning. Efteråt skrev han ett vänligt brev till mig där han såg fram emot att läsa min nästa bok. Sådär var han. Generös och intresserad av de människor han mötte. ”En lärdomsgigant har gått ur tiden” skrev Thure Stenström i sin understreckare i gårdagens SvD. Ja, så var det. Men hans ande lever och kommer att vara levande länge. Nu ser jag fram emot att läsa hans senaste bok Solglitter över svarta djup som handlar om den grekiske poeten Pindaros.

 
Sture Linnér dog säkert i rätt tid, i kairos, i ett gynnsamt ögonblick i sin attiska grundmening. Genom sitt liv har han skänkt min och många andras livsbägare full av inspirerande tankar.

 
©JANET SVENSSON

Detta inlägg publicerades i Antikens historia, Litteratur och Skrivande och märktes , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s