I dagens SvD skrev författaren Johan Gardfors i en understreckare, om det analoga fotografiets mörkrum som nu lämnat oss för digitala diton. Den historiska tillbakablicken för läsaren till antikens camera obscura, till de bilder av yttervärlden, vilka projicerades in genom en smal strimma ljus i en grottöppnings springa. Ordet fotografi härleds till grekiskans betydelse av ”ljusets skrift” Från att ha vistats i mörker flyttas nu det fotografiska arbetsrummet ut i ljuset efter åtskilliga tusen år. Gemensamt för det analoga mörkrummet och det digitala är det kreativa skapande som framkallning eller digital transformation av visuella verkligheter innebär. Gardfors jämför denna konstnärliga process med mytens Orfeus så som han gestaltades i Cocteaus filmsvit, nästan som en väntande Godot. Förutsättningen för både väntan och resultat är en inre drift efter att finna det perfekta, att se en bild av den verklighet man föreställt sig. Den grekiska mytens Persefone kände lycka över den narciss som förändrade hennes livsmönster. Hades vidmakthöll sin längtan efter den perfekta genom sin besvärjelse om att återse henne och därför ge henne de ödesdigra granatäpplekärnorna.
Att få fram den perfekta bilden är inte något som fotografen gör vid ett tillfälle, nej när väl en lyckad bild är framtagen väcks genast längtan efter nästa, så fortsätter livsprocessen i en evig Maslowsk peakexperienceanda. Reproduceringsmöjligheten ger fotografiet ytterligare en dimension. Den klonade bilden av verkligheten. Skillnaden mellan originalet och kopian kunde i det analoga mörkrummet aldrig bli exakt medan det digitala medger exakt kopiering. Gardfors upplyser om att man ett par hundra meter från originalgrottmålningarna i Lascaux, finner en nästan identisk kopia: Lascaux II. Vi befinner oss således i en brytningstid där kopian är jämförbar med originalet, en sanning som jag har tagit upp i min blogg av 2010-02-19, där jag jämför en målning av Caravaggio med en förmodad kopia av samma målning.
Det digitala mörkrummet kan verka förföriskt enkelt, men kräver perfekt fotografisk blick. Exempel på detta är den helsidesbild av en grillande man som finns i dagens SvDs Kulturdel sid.23. Det är tydligt att delar av bilden klippts in i efterhand, fiskarna verkar sväva högt över eldstaden på ett magiskt vis, konturerna är orealistiskt skarpa. Även den vänstra armen ger ett intryck av att vara manipulerad på ett eller annat vis. Detta medför att betraktaren spänner sig och det känns obekvämt att titta på fotografiet eftersom man letar efter hur bilden har manipulerats istället för att ta del av dess budskap. Däremot är bilden på sid. 21 är helt genuin. Och betraktaren kan slappna av och öppna sig för en god måltid!
JANET SVENSSON
TEXT OCH BILD
almablogg 