Antigone av Sofokles

Skillinge Teater ger många Antigoneföreställningar i sommar. På premiären midsommarafton var salongen full. Scenografin var suggestiv och höll för alla scenbyten, de insprängda spruckna glasskivorna lät ljuset bilda ett levande mönster av geometriska former, vilket skapade rymd åt scenrummet. Kostymerna var enkla och diskreta, och lyfte fram handlingen som fängslade publiken. Effektfulla masker användes i en del scener och lät publiken skapa egna inre bilder av mimik och känslouttryck.

I min minnesbild av Hjalmar Gullbergs översättning hade händelseförloppet kring Antigones beslut att begrava sin bror Polyneikes mer tyngd och engagemang. Det blev en kort inledning till det drama som kom att engagera och beröra publiken så starkt. Kreon gjorde, enligt min mening, ett alltför klumpigt intåg i dramat, vilket förvånade mig eftersom de livshändelser som gestaltades var allvarliga. Skådespelarnas uppsluppenhet och försök att få publiken att göra komedi av ett tragiskt drama blev inte trovärdigt där helt enkelt. Men snart blev det jämvikt och publiken kunde slappna av och skådespelarna genomförde mästerstycket med bravur. I den andra akten fokuserades starkt på sorgen över alla de döda, förutom Antigone och hennes båda bröder hade också hennes tilltänkte make, Kreons son, dött. När Kreons hustru fick veta detta tog även hon sitt liv. Scenlösningarna med många dockor, vilka lades på hög som döda, blev suggestiv och medryckande.

Vi ställdes inför dagens många världsliga oroshärdar i detta antika drama av Sofokles, 496-406 f.Kr. Konflikten mellan att följa en ledare och att ta ett eget beslut, vilket medförde döden, ställdes på sin spets. Varje åskådare blev indragen, tiden upphävdes och vi fick en tidsupplevelse som var genuint attisk, i det att tiderna flätades ihop, det antika dramat blev ett nutida, både i världslig och i personlig mening. Antigone är arketypisk historia, vilken är lika betydelsefull och viktig i dag som för 2500 år sedan, då det antika dramat föddes. Det var en mångfacetterad konstupplevelse vi fick del av på årets midsommarkväll. Och när vi kom ut från teaterlokalen, hälsade oss samma fullmåne som på Sofokles tid.

  
©JANET SVENSSON

Detta inlägg publicerades i Antikens historia, Opera och Teater och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s