Strandråg i kvällsljus

Det var sommaren när jag fyllde fyra som mormor lärde mig simma. Där hemma på Borstahusen, vid Öresund, var vattnet långgrunt och bruna och turkos krabbor bodde under stenarna i lanningen. Lanningen var den del av vattnet som nästan kryper upp på stranden. ”Du är ett riktigt vattendjur!” sa mormor eftersom jag ofta sprang tvärs över vägen ner i vattnet. Vattnet var alltid varmt på sommaren och endast några centimeter djupt. Det dröjde länge, länge innan man kom ut till midjan. Jag fick gå ut tills det räckte upp till knäna innan jag måste stanna eller vända tillbaka. Ibland följde mormor med, jag minns inte att jag badade tillsammans med mamma, men mormor och jag badade. Hon höll mig under magen precis som hon gjorde när vi satt i sanden. Mormor satt på en filt och jag låg tvärs över hennes ben medan hon berättade hur jag skulle sträcka och röra ben och armar. I vattnet höll hon mig under magen, jag minns inte att jag någonsin haft någon simring men jag minns när hon släppt taget och jag kunde simma. Det var en underbar frihetskänsla.  När mormor och jag var på stranden fick jag ha det fina parasollet med girlanger med mig, det som mamma haft när hon liten. Det var vitt och rosa.                

För att fånga krabbor måste man lyfta på stenarna i lanningen och ta krabborna när de sprang iväg. Man tog ett bestämt tag om kroppen, då kunde de inte nå ens fingrar med klorna. Ibland fick jag koka krabbor hos mamma. Det var spännande att se när krabborna ändrade färg när jag släppt ner dem i det kokande vattnet. Var de tillräckligt stora åt vi klorna.

Vid stranden växte strandrågen tätt, precis som den gör här på stränderna mellan Baskemölla och Vik. Dessutom växer det rikligt med strandkål, vänderot och vass. Fotot är taget på Baskemölla.

©JANET SVENSSON

TEXT OCH FOTO

Annons