Jag var på väg på den julsmyckade Lilla Fiskaregatan när jag plötsligt hörde honom hojta ”Vasi, Vasi”, ja, så lät det, vad det nu kunde betyda på det främmande språket. En ung pojke i 20-årsåldern med krycka och med kroppen i spasmer. Och alla som gick förbi. Visste att jag inte hade växel i börsen, de sista fem kronorna hade jag lagt i Allhelgonakyrkan som betalning för ljus som jag tände i måndags. Och jag tyckte att den tjugan som jag visste fanns var för mycket. Tjugo kronor var för mycket. Jag gick förbi som alla andra. Och inom mig förföljde den sjuka kroppen mig fram till Akademibokhandeln, där jag gick in för att köpa mig en kulspetspenna.
När jag gick tillbaka kom han emot mig viftande med sin pappersmugg och jag gjorde en sväng omkring honom och fortsatte hemåt. Vad är det för samhälle vi skapar när vi upplever verkligheten besvärande? Vilka regler, vilka attityder bygger vi gentemot vår framtid? Och vilka ryms i den? Var drar vi gränserna i förhållande till oss själva och andra? När kan vi låta Martin Bubers ord vara verklighet också för oss? Vad händer med oss när vi möter oss själva i spegeln av den andre?
Och vad är det som gör att samhället har ökat sin tolerans gentemot lidande, ekonomisk fattigdom och utanförskap? Vad var det i mig som inte ville se, inte ville känna igen mig själv? Vad var det som fick mig att hålla så hårt om min tjuga i börsen?
Det är i grunden en politisk sak, det vet jag. Man ändrar ingenting genom att ge en tia hit och en tia dit, man ändrar inget som har beständig verkan men man kanske lindrar för en liten stund, och under tiden måste vi protestera mot dessa mänskliga uttryck för dehumanisering, inte endast av den andre, utan i synnerhet av oss själva. Det är verkligheten i Lund och i världen som mötte mig på Lilla Fiskaregatan idag. Och den måste jag börja befatta mig med, hitta en inre kompass gentemot, måste vi ta politiska besluta om.
©JANET SVENSSON
almablogg 