Don Carlos

 
 
 
 

 

I gårkväll sändes operan Don Carlos, direkt från Metropolitan Operan i New York. Musiken är skriven av Giuseppe Verdi och librettot är baserat på ett drama av Friedrich Schiller. Översättningen från det franska librettot till italienska är gjord av Achille de Lauzieres och Agnelo Zanardini. Operan hade världspremiär i Paris 1867. Den innehöll fem akter och pågick, med två pauser, i fem timmar.

Händelsen i operan utspelar sig på 1560-talet då Frankrike och Spanien ingått fredsförhandlingar. Prins Carlos hade varit i Fontainebleau för att inkognito ta del av uppgörelsen och blivit förälskad i den franske kungens dotter Elisabeth. Carlos far, kung Philip II, har emellertid blivit lovad Elisabeth till hustru av den franske kungen, deras äktenskap var tänkt att besegla fredsfördraget och göra freden beständig.  När prinsessan Elisabeth är ute i Fontainebleauskogen tillsammans med sin page, går de vilse och möter prins Carlos. Det uppstår en stark kärlek mellan Elisabeth och Carlos och hon får ett foto av honom som bevis för hans kärlek. Elisabeth beslutar sig för att följa sin fars vilja och beger sig till kung Philip IIs slott.

Den förtvivlade Carlos söker sig till ett kloster och till sin anfader kejsar Karl Vs grav för att be. Där träffar han sin gamle vapenbroder Rodrigo, markisen av Posa, och de svär varandra evig tro och broderskap. I klosterträdgården befinner sig hovdamerna och prinsessan Eboli, som också är förälskad i prins Carlos. Drottning Elisabeth anländer och Roderigo ger henne ett hemligt brev från Carlos, där han ber henne att övertala kungen att placera honom i Flandern för att få kämpa för frihet för folket där. Detta avvärjer Elisabeth. Roderigo däremot, tar upp det flamländska förtrycket med kungen, som anförtror sig till honom och ber honom hålla ett vakande öga på Carlos och Elisabeth eftersom han misstänker att de är förälskade i varandra.

Prinsessan Eboli lurar Carlos till ett nattligt möte i klosterträdgården, Carlos tror att det är Elisabeth och blir förtvivlad när han ser att det är Eboli. Inkvisitionens män under ledning av Storinkvisitorn har tillfångatagit några otrogna som är på väg att brännas på bål. Samtidigt kommer representanter från det flamländska folket och ber kung Philip II om frihet, om att stoppa kriget. Carlos står på folkets sida och det uppstår väpnad konflikt mellan far och son som Rodrigo stoppar. För denna insats blir han dubbad till hertig av Philip II.

Prinsessan Eboli har snokat i Elisabeths tillhörigheter och funnit smyckeskrinet som innehåller porträttet av Carlos, detta ger hon tillkungen som blir förtvivlad. När Elisabeth kommer in i rummet till honom blir han emellertid övertygad om hennes oskuld. Eboli kommer och bekänner sin svartsjuka och blir på grund av detta placerad i kloster, hon hör däremot att kungen konspirera med Rodrigo och fruktar för Carlos liv varför hon beger sig till Flandern och det fängelse dit Roderigo rest för att finna Carlos. Roderigo dödas och Carlos flyr.

Den sista akten innehåller Elisabeths och Carlos sista möte. Elisabeth uppmuntrar Carlos att dra ut i strid men innan Carlos hinner iväg kommer kungen och Storinkvisitorn. Ur mörkret framträder kejsar Karl Vs ande och han får sista ordet när han beskriver jordens kamp och människornas lidande. Först i himlen får vi frid.     

Det var helt enkelt underbart! De fem timmarna gick blixtsnabbt. Marina Poplavskaya som Elisabeth hade en osannolik förmåga till inkännande i den komplicerade person som Elisabeth var. Hon förmedlade sorgen över sitt livsöde samtidigt som hon böjde sig för Guds vilja och valde bort sitt hjärtas kär för att vidmakthålla freden mellan Frankrike och Spanien. Carlos charm, energi och pojkaktigt heroiska personligthet gestaltades av Roberto Alagna och hans tvivelaktiga kompanjon Rodrigo av Simon Keenlyside, vars lite strama framtoning gjorde att man fick en lätt rysning av tvivel så snart ha dök upp på scenen. Ferruccio Furlanettos, som Philip, när ha fylld av insikt och kärlekskraft förmedlade sin förtvivlan över sin livssituation var berörande. Alla höll, man var i stämningar och känslolägen, endast Storinkvisitorn, Eric Halfvarson, spelade över, plötsligt blev allvaret brutet, man trodde inte på honom i rollen helt enkelt.

Bilden av Giuseppe Verdi är hämtad på Wikipedia.    

©JANET SVENSSON

Detta inlägg publicerades i Opera och Teater och märktes , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s