Drömmar blir ord

 
 
 

 

”Därför måste vi fortsätta att drömma, att läsa och att skriva: den effektivaste metod som vi har kommit på för att lindra vår förgänglighet, besegra tidens tand och göra det omöjliga möjligt”

Slutorden i Mario Vargas  Llosas nobeltal är en hyllning till det oförlösta ordet, till inre bilder och visioner, därför kan jag acceptera att han trots den inskränkta kvinnosyn som han ger uttryck för i sin litteratur, har fått priset istället för någon av de kvinnor som jag hellre sett få det.

Han var enda barnet i sin familj som bestod av mamman och hennes familj. Pappan kände han inte till, han invaggades i tron att han var död. Mycket tyder på att Mario var ett kärleksbarn och att pappan med sitt yrke som busschaufför inte var accepterad av den mera prominenta famijen Vargas Llosa, där morfadern då var konsul för Peru i Bolivia. Morfadern fick befattning som prefekt i Piura i Peru där Mario gick i grundskola vid den religiösa akademin Colegio Salesiano tills han som tioåring fortsatte i Lima. Där fick han veta sanningen om sitt ursprung eftersom modern efter alla år återupptog sin relation med pappan.

När Mario var fjorton år sändes han i militärskolan Colegio Militar i Callao. Kanske var det där, för att drömma sig bort från den dagliga disciplinen, som han började forma sin framtid som författare genom att intressera sig för litteratur, favoriterna var de franska författarna Dumas och Hugo. Sitt första tidningsjobb fick han på sommarlovet 1952, efter att ha arbetat som assistent fick han så småningom anställning som journalist på lokaltidningen La Industria. 1955 gifte han sig som 19-åring med sin kusin Julia Uriquidi. Om deras relation handlar Tant Julia och författaren, se blogginlägg 2010-12-10, de flyttade till Paris och där blev hans författardrömmar veklighet.

Hela Mario Vargas Llosas liv fram till giftermålet 1965 med sin andra kusin Patricia Llosa var spännande och intressant, där finns det guldstoff som han fortfarande väver in i sin litteratur.    

Fotot är taget i oktober i år i Efesus, Turkiet, och förställer Nike, den grekiska segergudinnan i sin konstnärliga aspekt, vilken uttrycks dels av palmbladet, dels med den krans hon håller upplyft i sin vänstra hand.

©JANET SVENSSON

TEXT OCH FOTO

Det här inlägget postades i Litteratur och Skrivande och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s