Gips och stödskena

Snön har töat bort på trottoarer, gator och torg men vallar av smutsig snö ligger kvar vid vägkanterna. Luften är ljus och klar och blåmesarna har börjat sin vårsång. För första gången sedan armbrottet har jag varit ute på en liten promenad. Jag gick för att posta några brev och för att rekonstruera händelsen den 3 januari när jag slog runt på isen, trots broddar, på Gasverksgatan 1s  trottoar på väg till postlådorna. Minnet sitter kvar i kroppen och jag kände hur spänd jag blev av den irrationella rädslan av att råka ut för samma sak igen. Vilket jag givetvis inte gjorde. Lite ont har jag fortfarande i armbågen, men annars känns det bra. Det känns tryggt med gips och stödskena. Hur skall jag någonsin kunna vara utan dem? Människan är onekligen ett vanedjur. Att det går så fort att vänja sig vid nya kroppsliga hinder och omständigheter – och dessutom uppleva dem som bekväma! Underligt.

©JANET SVENSSON

Det här inlägget postades i Personlig vardag och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s