När jag satt på Espresso House café i morse, drack kaffe och läste Rakel Chukris artikel i SDS om egyptisk turism, tänkte jag på första gången som jag reste till Egypten, på staden Aswan, där jag vaknade min första morgon på resan från Aswan och Abu Simbel till Kairo. Jag tog fram dagboken.
Aswan, med sina 220.000 innevånare, är Egyptens sydligaste stad. Den är belägen 90 mil söder om Kairo vid Nilens vackraste del i anslutning till Nassersjön, där floden är full av öar. Stadens innevånare är till stor del nubier, av vilka en del är bosatta i de tre nubiska byar som är belägna mitt på ön Elefantine.
Elefantine innehåller den äldsta delen av Aswans bebyggelse. Öns namn var under det Gamla Riket ”Yebu”, som betyder elefant. Världens äldsta handelsväg för handel med elfenben och kryddor, Elefantinevägen, börjar här och sträcker sig från Nilens västra strand i Aswan till Centralafrika. Kanske var det just här, som dyrbara elefantbetar bytte ägare. Lämningarna som man funnit efter karavaner är 6000 år gamla! Delar av Elefantine är beväxt med subtropisk grönska. I en av de vackra trädgårdarna på öns södra del, finns Aswanmuseet som har fynd från utgrävningar i Aswan med omgivningar. På museet finns bland annat Grekisk-romerska mumier, konstföremål, smycken och förhistoriska vapen. Nubiska Museet, beläget på Nilens östra strand, c:a 1 km söder om Aswan, visar den nubiska kulturhistorien. Museet blev färdigt så sent som 1997. Det är etnografiskt och visar Nubiens historia, allt från gamla bosättningar till dagens hantverkskultur. Nubien är beläget mellan Aswan och Khartoum i Sudan och var tidigare en viktig del av Egypten på grund av sina rika tillgångar på guld. Museet är byggt av den vackra rödgrå Aswangraniten.
Jag bor på Möwenpick Aswan Hotell, i ett hotellrum som består av en lägenhet utan kök: två stora rum i etage med höga fönster med utsikt mot Nilstranden. Välmöblerat, fräscht och trevligt! Dessutom finns en altan med bekväma korgstolar i anslutning till den vackra parkliknande trädgården, också den med utsikt över Nilen och klippväggarna på Nilens västra strand.
Här vaknar jag efter min första natt i Egypten. Efter att ha sovit gott och ätit en otroligt välsmakande frukost, beger jag mig ut på mitt första egyptiska äventyr. Jag vandrar längs en stenig åsnestig intill stranden och kommer så småningom fram till en brant, grusig sluttning, där en del barn leker. Jag klättrar upp till dem, åsnor, får, getter. En äldre man kommer ut ur sitt lilla stenhus. Jag har kommit in i den nubiska by, som är belägen strax intill Mövenpick Hotells stora trädgård. Trångt mellan husen, massor av barn, kacklande höns, getter och får. Jag passerar en öppen plats, där en fårflock söker efter växtlighet på den torra marken, kommer fram till ett väldoftande, av grönsaker och frukt tätt sammanpackat, marknadsstånd. Köper små, blå, goda, mogna fikon och några små bananer. De svartklädda kvinnorna tittar nyfiket på mig, när jag försöker att göra mig förstådd genom att fråga om priser på de olika frukterna. Barnen kommer springande ur gränderna eller ur de nubiska husen som är målade med starkt pigmenterat kalkvatten i klara jordfärger. Så mycket människor. Överallt! Sätter mig på torget intill den uråldriga platanen, där fåren finner svalka i skuggan. Vid min sida sitter två äldre kvinnor. Det känns tryggt att bara sitta här på en mur i en uråldrig nubisk by på ön Elefantine någonstans i södra Egypten och känna tillhörighet till livet. Vi äter av de goda fikonen, nickar mot fåren, skrattar mot de lekande barnen som jagar varandra eller klänger sig fast vid mödrarnas varma, runda kroppar. Kvinnorna har sina huvuden täckta, men än så länge har jag sett deras ansikten. Den här stunden är helig och välgörande, den tar mig bortom och genom tiden tillbaka till den enkla gemenskapen med mormor, farmor.
De trånga, livliga kvarteren är spännande att promenera i. En man kommer ut ur ett hus och undrar om jag vill följa med in, för att se hur de har det. Där inne i köket står hans hustru och lagar mat, hon frågar om jag vill ha en kopp te, det vill jag gärna. Mannen och jag slår oss ner i det rymliga rummet, intill vars långväggar två soffor är placerade, vi sitter på var sin soffa. Myntateet som serveras är hett och uppfriskande. Efter det att mannen har frågat ut mig om min familj, var jag är bosatt, hur det är i Sverige, berättar han om sin egen familj. Han och hans fru har inte varit gifta så länge. De bor i hans svärfars hus. Själv arbetar han på sin brors båt, en av de många båtar som trafikerar Nilen för att ta med passagerare från Elefantine till någon av Nilens stränder.
Efter teet vill mannen gärna stoppa en vattenpipa och låta mig smaka. Att stoppa pipan är som en lång ritual, mannen röker genom att långsamt suga i sig röken. När röken sugs in i lungorna, bubblar vattnet som kyler röken. Han blåser ut den svala röken och jag luktar på den. Det är fullt tillräckligt att ”smaka på pipan” genom att andas in den rök, som min värd puffar ut!
Så beger jag mig vidare i den varma dagen och kommer till den enda butik, som jag funnit i byn. Här säljer man också små krokodiler som fångats i Nilen. Jag köper ett vackert halsband, ett konsthantverk vars pärlor är trädda för hand. Försäljaren vill ha 15 egyptiska pund för det. Jag kan inte pruta på det priset. Det är ungefär 15 svenska kronor.
Jag är redan sen, vi skall äta lunch om några minuter. Efter en snabbdusch träffar jag mina medresenärer i den vackra matsalen. De flesta har tillbringat förmiddagen i hotellets trädgård och skrivit vykort. Man talade om fattigdomen i kvarteren nära hotellet. Min förmiddag var ett halvt liv. För mig fanns denna morgon mycket rikedom i all den omtanke och värme som byns människor förmedlade gentemot varandra, de färska grönsakerna och frukterna på marknaden. Det viktiga för mig är att jag kan dricka Nilens färska vatten!
På eftermiddagen beger jag mig ut på Nilen i en feluck, en segelbåt med höga segel. Denna typ av segelbåtar har använts på Nilen sedan antiken. Skymningen faller fort, skuggorna är långa. På Nilens östra strand, inte långt från Nubiska Museet, är hotell Cataract beläget. Båten lägger till vid kajen, och jag bestämmer mig för att följa min längtan efter att få sitta på anrika hotell Cataracts vackra altan, dricka en kopp färskt myntate och se solen sjunka bortom horisonten medan det preussiskt blå ljuset fyller Nildalen. Precis som på Agatha Cristies tid när hon skrev sin bok Döden på Nilen där!
Jag njuter av de breda trottoarernas liv längs kajen, försäljare, samtalande par, mängder av barn som säljer pistagenötter och kvinnor som sitter hukade över sina jordnötsstrutar upplagda på stånd på trottoaren. Jag går förbi en vacker, uppväxt park och kommer så småningom till Cataract. Exteriören är svindlande estetisk med oxrödfärgat trä med vitmålade detaljer. Byggnaden är uppförd i morisk stil och invigdes 1899. Interiören är genuint dekorerad med stora gobelänger, vävda med mandalamotiv i starkt röda och gröna färger. Träinredningen är full av intarsia i rika välavvägda mönster. Takhöjden mäter nog sju meter. Allt är estetiskt. De många människor som serverar eller bara finns där för att utgöra ett behagligt blickfång, är klädda i vackra dräkter och färger. Jag går sakta ut på altanen som har utsikt över Nilen, sätter mig i en av de bekväma korgstolarna och beställer mitt te. Tre musiker tar plats invid väggen, en spelar på en liten bullig luta, en på en liten tamburinliknande trumma och en spelar pickolaflöjt. Arabisk musik. Teet serveras i en vit porslinskanna med tjocka silverdetaljer. Det smakar förträffligt, jag njuter i fulla drag av stämningen, den estetiska omgivningen, musiken och över att få vara här. Tar upp min dagbok och börjar skriva.
När jag fortsätter tillbaka till båten, stannar jag och handlar pistagenötter av några pojkar i tioårsåldern som säljer nötter i ett stånd på den livligt, av människor, trafikerade trottoaren.
– Pinuts, pistagenuts and sunflower! Pinuts, pistagenuts and sunflower!
– Pinuts, pistagenuts and sunflower! Den ene pojken skrattar när han tar min hatt och sätter den på sitt huvud!
Nilens vatten är svart, när båten tar mig över till strandkajen intill Mövenpick Hotells stora trädgård. Natten är ljum, sakta vandrar jag i den svagt upplysta hotellparken tillbaka till mitt rum, eller snarare: mina rum. Slår mig ner en stund på altanen i en av de bekväma korgstolarna och ser ut över Nilens västra strand, klippornas gravplatser och Aga Kahns mausoleum. Museet är stängt för besökare, efter det att Aga Kahns maka hade en dröm, där hennes make klagade på de höga rösterna från besökarna i hans tempel.
Aga Kahn var muslimsk imam, den 48:e imamen, och tillhörde den muslimska sekten ismaeliterna, som har sitt ursprung hos Mohammeds dotterson Ismael. Ismaels valspråk var Leva och låta leva, vilket innebar att varje troende ismaelit skulle njuta av mat och dryck, men samtidigt dela med sig till de fattiga. Aga Kahn dog 1957. Varje dag lade imamens hustru en röd ros på Aga Kahns sarkofag, tills hon dog år 2000, och nu vilar vid hans sida. Visserligen kan man inte se byggnadens interiör, men den vackra sandstensexteriören med sin stora kupol, höga mur och stilrena struktur höjer sig över Nilstrandens sandstensklippor.
Jag sitter länge på altanen, njuter av utsikten och lyssnar till ljuden av tusen cikador som håller sin nattkonsert intill mina rum. Stilla väntan i mörkret som fyller jorden.
©JANET SVENSSON
almablogg 