Var Sparrmans dokumentationsiver känslostyrd?

Påfågelöga

Per Wästberg skriver i dagens understreckare i SvD om Anders  Sparrman, 1748-1820, som var Linnés lärjunge och redan i 17-årsåldern samlade örter och kryddor i Kina för att därefter fortsätta botanisera i Sydafrika. Fynden transporterades till Sverige i en termitbeständig ekkista som en gång tillhört hans farfar. Ekkistan finns nu i Wästbergs ägo och verkar vara en ständig inspirationskälla till nya litterära grepp om denne intressante man.

Wästbergs rubrik lyder: Sparrman drevs av både förnuft och känsla. Min reflektion på denna distinkta sats är analytisk. Jag tänker på psykoanalytikern Carl Gustav Jung som i sin teoribildning definierar mänskans fyra medvetandefunktioner, av vilka oftast den ena är dominerande och styr personlighetens attityd gentemot omvärlden. Jungs teori är fylld av polariteter och av de fyra medvetandefunktionerna utgör förnuftet, eller tankefunktionen, en polaritet till känslofunktionen. Detta betyder, enligt Jung, att en välutvecklad tankefunktion innebär att känslofunktionen är outvecklad. I jungiansk analys är det ett arbete att medvetandegöra just den outvecklade eller mindervärdiga funktionen. De övriga två funktionerna är intuition och förnimmelse. Det är på samma sätt med dessa två: de är polära och om den ena av dessa funktioner verkar medvetet innebär det att den andra befinner sig i det omedvetna. Genom analys kan man lära känna sina funktioner och att växla mellan dem. Funktionerna samspelar också inbördes. Vi får genom Wästberg veta att Sparrman är en noggrann samlare av inte endast växter utan även fjärilar, fladdermöss, ormar, alligatorer med mera och hans samling blev den största som någonsin lämnat Afrika. Samlaren inriktar sig på detaljer av verkligheten, av denna anledning kan man anta att den funktion som Jung betecknar som realitetsfunktionen, nämligen förnimmelsen, är i hög grad verksam i Sparrmans psykiska attityd medan däremot känslofunktionen verkar vara outvecklad om man tänker på Wästerbergs rapport över vad Sparrman bland annat företog sig på sina exkursioner i Afrika nämligen: examinerade hottentottkvinnornas könsorgan. Detta om något, låter i mina öron okänsligt och distanserat. Sparrman behandlade dessa mänskor som om de vore djur eller botaniska fynd, vilka kunde vägas och mätas, noteras och specificeras. Som jag ser det drevs Sparrman således inte av sin känsla, som Wästerberg utgår ifrån, utan snarare av sitt förnuft i kombination med förnimmelsefunktionen, verklighetsfunktionen. Det var verkligheten, inte den empatiska medkänslan, som Sparrman överväldigades och passionerades av, det var verkligheten som han ville dokumentera för att visa världen för oss andra okunniga. Med tanken och förnimmelsen som drivkraft kunde han fylla svenska museer med omkring 1300 botaniska fynd. 

©JANET SVENSSON

TEXT OCH FOTO

Det här inlägget postades i Forskning, Litteratur och Skrivande, Resor och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.