I dagens SvD skriver Janne Holmén en understreckare om löpning utifrån Christopher McDougalls nyutkomna bok Born to run, jag sneglar på Haruki Murakamis bok Vad jag pratar om när jag pratar om löpning, som ligger på bordet bredvid och som jag nyss läst. Murakamis förhållande till löpning, i alla fall i boken, är den att det var livsviktigt för honom att röra sig, att löpningen genererade tankar och förnimmelser som han blev beroende av och ansåg nödvändiga i sin livsstategi.
I de otillgängliga bergstrakterna i norra Mexiko finns ett ursprungsfolk: tarahumarafolket, som av spanjorerna drevs upp i Sierra Madres otillgängliga bergstrakter för att undfly det våld och det slaveri som de nya invandrarna brukade sig av gentemot lokalbefolkningen. Tarahumara betyder ”den som löper” och genom årtusenden har detta ursprungsfolk använt sig av benen som fortskaffningsmedel och under evolutionen tillägnat sig en viss teknik och biologi vilken gör att de tar sig fram extremt fort. De springer, eller går, oftast barfota eller med endast ett par enkla sandaler. När etiopiern Siraj Gena Roms vann maratonloppet 2010 sprang han barfota.
Tarahumara folket består av 107.000 själar som alla en gång ska återvända till det stora himlavalvet och bli till de stjärnor som blickar ner över oss. Enligt tarahumaramytologi utgörs stjärnhimlen av de döda tarahumaraindianernas själar, kvinnor har fyra själar och män tre. De nu levande själarna bor oftast i enkla lerhus, trähus, grottor eller klippöppningar. I de otillgängliga bergstrakterna odlar de majs, bönor, squash och marijuana.
Foto: Robb Kendrick, National Geographic
JANET SVENSSON
©TEXT
almablogg 