Tibetansk buddism

Mandala Tibet

Ann Heberlein filosoferar i en obegripliga artikel, i det senaste nummret av Amos bilaga Inuti, över H H Dalai lamas besök i Lund (se blogginlägg den 17 april 2011   ) ”Tänk så många dumheter som kommer att uttalas i Domkyrkan idag – åh, dessa medelålders människor som törstar efter visdom och klokskap, så lätta de är att dupera, manipulera och förleda.”  Etikproffessorn står i sitt fönster och ser på Lunds folkliv, dricker en kopp kaffe och funderar över varför i all världen folk är så positivt inställd gentemot Dalai lama. Var hon där? Lyssnade hon till Dalai lamas tal? Hur kan hon tillåta sig att ifrågasätta de djupt andliga/mänskliga frågor som Dalai Lama berörde oss med under sitt besök i Lunds Domkyrka? I sin artikel jämför hon Dalai lama med påven och ”tycker” tonårsmässigt att påven är mer sympatisk och dessutom ärligare än Dalai lama. Dessa två religiösa nyckelpersonligheter ska inte jämföras, de verkar var och en för sig och i bästa fall reflekterar de,utifrån ett Buberskt perspektiv, det outgrundliga som vi benämner Gud ur olika synvinklar, där polariteter i ett dualistiskt perspektiv som rätt eller fel, sympatisk eller osympatisk inte har förmåga att räcka som måttstock. Heberleins attityd gentemot Dalai lama ”…jag tror att han är farlig”, får mig att fundera över Heberleins behov av att ifrågasätta Dalai lama och hans inverkan på människor. Hon hävdar bestämt att ”Meningen med livet är inte att vara lycklig. Meningen med livet är att göra skillnad, göra nytta, att leva på ett sätt som gynnar andra än dig själv.” Det låter väl nog så bra men vad är problemet? Varför utesluter en Heberleinsk livsåskådning Dalai lamas inställning till det gudomliga och hans sätt att verka i världen? Dalai lama ställer begrepp som lycka, passion, tillit, medlidande på sin spets, får oss att lyssna inåt för att i hjärtat, i vårt eget samvete, söka egna inre svar. Heberlein efterlyser konkreta handlingar som kan bidra till en bättre värld. Den buddistiska introverta traditionen av att göra sandmålningar som talar till vårt innersta väsen är i hög grad konkret samtidigt som det är en andlig verksamhet som får oss att i bästa fall, känna att vi berörs i djupet.

Det är det andliga språket, språket bortom orden, det är musik, färg, form, struktur och rörelse som speglar den andliga världen. Jag tror att det är just dessa upplevelser vi behöver i en kaotisk värld, där sprickan mellan ont och gott, mellan sympatisk och osympatisk tenderar att vidgas. I den andliga dimensionen verkar det outgrundliga, hinsides psykiska energier, som kan materialiseras genom människan, ges ett uttryck tex i form av en mandala, och då verka som en bro över de polära kraftfält inom oss, och därmed i världen, som måste helas.  

© JANET SVENSSON

TEXT

Det här inlägget postades i Bildterapi och Psykoterapi, Filosofi och Politik och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Tibetansk buddism

  1. Cecilia Davidsson skriver:

    Det var fantastiskt bra skrivet av Dig om Dalai Lama!
    Jag håller med fullständigt!

    Sommarhälsningar från Cecilia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s