Thomas Millrots okänsliga kommentar i dagens, 2011-07-25, kulturdel i SDS, Konsthtyllan ,till utställningen med Georg Oddners fotografier och Claes Eklundhs måleri i fabriken i Bästekille, förvånar mig. Han beskriver Eklundhs penseldrag som gränsande till slarv och övermod och jämför de båda konstnärliga storheterna på ett oseriöst vis: Det syns hur Oddner respekterar sina modeller. Däremot tycker jag att Eklundhs stora målningar stelnar i obehagliga gester. Ett tag undrar jag om han avbildar dem som fått slagen eller om han själv blir förövaren i sitt måleri? Han är till skillnad från Oddner utan misskund och inlevelse.
Den största skillnaden mellan de båda utställarna, som jag ser det, är att Oddner gestaltar sin närvaro i världen genom att fotografera duet, medmänniskan, medan Eklundh gestaltar sitt eget inre du, verkligheter bortom det medvetna jagets räckvidd. Det verkar som om Millrot inte ser detta, inte begriper helt enkelt. Några rader ur recension på almablogg.skanebloggar.se 2011-07-18 :
Utan återvändo skildrar Eklundh sin barndom, sin verklighet och sin utveckling. I stora ansikten skildras mänsklig smärta, sorg, förtvivlan. Jag känner igen mig i mina mest dolda och förtvivlade livsupplevelser och plötsligt blir det oerhört viktigt att urmodern är så stor att jag får plats i hennes famn. Hans måleri innehåller flyktiga penseldrag, sensibla färgskiftningar, närvarande och pockande uttryck. Man kommer inte undan och jag tvingas möta mig själv genom Eklundhs gestaltningar, minnen, identiteter. Mest berör mig sorgeprocesserna, det blödande ögat och den ensamme indianens inåtvända blick inför den närstående som han måste lämna, eller kanske offra i en stigmatiserad ritual där den djuriska delen lämnar det ofullkomliga för det fullkomliga uttrycket som handen skapar, i rörelsen, i aningen och i färgens fasthållande och bekräftelse av ett verkligt nu.
©JANET SVENSSON
TEXT OCH FOTO
almablogg 