Kulturkväll!

Kulturkväll i Lund. Kulturen hade öppnat dörrarna för allmänheten 17.00-22.00 då man bland annat kunde få del av Polhemsskolans elevers masktillverkning. En lokattsmask hade jag kunnat tänka mig! Så välgjord och spännande! Vädret var strålande och man hade önskat att alla de barnfamiljer från Lunds ytterområden som flanerade i City, avgiftsfritt hade kunnat besöka det vackra kulturen under eftermiddagens ljusa timmar samt att man på kvällen hade markerat vägen till utställningen med marchaller.

På Kino fick man generöst en gratisvisning av Wim Wenders film Pina som var en minnesskildring till den avlidna danserskan och koreografen Pina Bausch. Hela ensemblen utstrålade kärlek till Pina när de dansade sina avskedsdanser till henne och berättade om erfarenheter av mästarens ledning. Man upplevde i dansarnas kroppar hela den mänskliga känsloklaviaturen och filmen gav både estetiskt distanserade tagningar och berörande närbilder av Pinas dansgrupp från Tanzteater Wuppertal. I en del dokumentära klipp fick vi se ikonen som skrivit danshistoria med sina skälvande drömscener, vilka lyfter fram det kontroversiella i att vara människa.

Den Latinamerikanska filmfestivalen visade Los Colores de la Montania i regi av Carlos César Arbeláes, på Kino i Lund. Filmen gav en stark eftersmak av förtvivlan, maktlöshet och osäkerhet. Den skildrade det enkla livet bland bönderna i Colombias bergstrakter i byn La Pradera, där också gerillan hade sin hemvist. I familjen som filmen handlade om hade mannen valt att stanna hemma på gården hos sin kvinna, barnen och djuren, trots gerillans ivriga försök att få honom att delta i striderna. Jag kände verkligen min okunskap om de politiska förhållandena i Colombia och filmen var onekligen vinklad så att man kom att hysa stark sympati för dem som valde att avstå från kampen. Gerillakrigarna våldtog och härjade bland civilbefolkningen och jag måste ställa mig frågan: Kan det ut såhär i verkliga livet? I vilken utsträckning var filmen dokumentär? Man kände antipati mot de frihetskämpande och fick definitivt aldrig någon känsla av att utvecklingen de representerade var positiv till skillnad från gårdagens faktaskildringar i La independencia inconclusa II, där kampen för jämlikhet och likaberättigande kändes övertygande och ofrånkomlig som framtidsstategi i de latinamerikanska länder som valt att delta i framställningen av La independencia inconclusa I och II. Och däribland fanns Colombia.

©JANET SVENSSON

TEXT

Det här inlägget postades i Dans, Film, Filosofi och Politik, Konst, Utställningar och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s