Tirfing – det magiska svärdet

Anna Boberg i Lofoten 1910, foto, Stockholms Stadsmuseum

Operan Tirfing med musik av Wilhelm Stenhammar och mytisk text i två akter av Anna Boberg spelas på Malmö Opera. Den förhållandevis okända operan är spännande med sitt kärleksdrama, inspirerat av den isländska sagan om Hervardar från 1200-talet.

Ljussättningen är fascinerande i de första scenerna. En rostig mur öppnas med hjälp av ljuset och plötsligt tornar molen upp sig, fåglar svingar sig över öppet landskap och vikingakvinnan Hervor går genom tidernas mur för att be sin döde fader om hjälp. Hon önskar hans magiska svärd Tirfing. Detta får hon, mot att hon begår ed på att aldrig yppa att hon är kvinna. Hennes namn ändras till Hervardur. Hervardur går ut i strid tillsammans med Vidar, son till den rättrådige kung Gudmundur, och de blir bästa vänner som känner kärlek till varandra. Vidars syster, den oskuldsfulla och hängivna Gullväg blir förälskad i Hervardur . Det blir ett svartsjukedrama eftersom Vidar inser att även han är förälskad i Hervardur och vill ha en relation med honom.

Tiderna växlar i dramat mellan vikingatid och nutid.Detta visas genom scen och kostymer redan i förspelet, när Hervor beslutar sig för att anta en manlig identitet, kommer besök klädda i nutida kläder för att argumentera med Hervor angående beslutet. Det är som att man som betraktare av handlingen i operan går in i olika tider som på ett plan är samma tid där Hervor blir den nutida kvinnans alter ego. Sammanblandning av tider sker genom hela operan.

Svartsjukedramat slutar med att Hervardur, med svärdet Tirfings hjälp, dödar Vidar. Gullväg benådar honom då hon ser hans förtvivlans tårar över att ha mördat sin älskade vän. Inför Gullväg bekänner Hervardur att han är kvinna. I slutet återkommer den inkarnerade konstnärinnan och övertar scenen. Det är onekligen ett intressant händelseförlopp. Låt vara att festscenen i början av andra akten är något överspelad, tidigare sceners allvar förbyts i skämt, inte enbart musikaliskt, utan även scenografiskt med gigantiska grisar vilka man som publik upplever fjäderlätta och med en kör av tärnor som utför skrattretande rörelser. Det blir för mycket av det goda helt enkelt. De omöjliga kärleksrelationerna ger grundstämning till dramat, de spelande kämpar inte endast på den yttre scenen utan i högsta grad på den inre, där kampen mellan manligt och kvinnligt utspelar sig.  Detta ställer aktuella frågor på sin spets: i vilken utsträckning får kvinnan ta över traditionellt manliga yrkesroller utan att hon måste offra sin kvinnlighet? På vilket vis styr vår sexuella indentitet – eller sökande efter sexuell identitet – våra vardagliga beslut? Vilken roll spelar Tirfing; magi, samhällsklass, sociala förväntningar, i dagens samhälle? Operan ställer de stora frågorna och man blir nyfiken på Anna Bobergs författarskap och på henne som person. Bilden av henne, porträtterad i samekläder, målande i Lofoten 1910, ger onekligen ett vitalt intryck. Yvonne Gröning har skrivit presentationen av Anna i  katalogen.  

©JANET SVENSSON

Annonser
Det här inlägget postades i Historia och Mytologi, Opera och Teater och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s