På Glyptoteket i Köpenhamn ställer man ut Paul Gauguin och jag tar Öresundståget till Kongens by för att se Gauguins paradisiskt sköna måleri. Vid ett-tiden kommer jag fram till Hovedbanegaarden och promenerar därifrån till Glyptoteket. När jag stiger in i den exotiska Vinterhaven är det som en försmak till Gauguins måleri från Tahiti.
Gauguin föddes 1848 i Paris och bodde under några barndomsår i Peru, i sin morbrors stora, vackra hus. Eftersom han längtade ut i världen mönstrade han, som 17-åring, på ett lastfartyg som tog honom jorden runt. 1873, 25 år gammal, gifte han sig i Paris med danskan Mette-Sophie Gadd, som han fick fem barn tillsammans med. Efter knappt tio års äktenskap lämnade han hela familjen för att ägna sitt liv åt konsten, de hade då flyttat från Paris till Köpenhamn. Gauguin reste till Bretagne och därifrån till Karibien, till Martinique. Här fick han en annan inställning till konsten och kunde lämna sina impressionistiska ideal för ett mera jordnära och färgstarkt måleri och han kände en inre övertygelse om att han skulle få ett betydande konstnärligt genombrott utifrån den inspiration som naturen och människorna på den karibiska ön gav. 1891 seglade Gauguin från Karibien till Polynesien.
På Tahiti fann Gauguin sitt paradis, där människor levde ett fritt liv av vad naturen gav. Själv sökte han sig till ett ursprungligt sätt att leva för att därmed också förändra sitt konstnärliga utryck. Han började intressera sig för sagor och myter hos ursprungsbefolkningen och samlade på kultföremål och skulpturer, tillverkade av maorierna. Själv förde han anteckningar om sina upplevelser vilka han illustrerade med collage, akvareller och träsnitt. Han kallade sin dagbok för Noa Noa, vilket betyder väldoftande på tahitiska. Gauguin ville gärna se andra öar och reste en hel del i den Polynesiska övärlden. 1901 kom han till ön Atuona, där han byggde sig ett hus på träpålar med plats för både skulptur och måleri. Här dog han endast 55 år gammal efter ett ovanligt och händelserikt liv.
Utställningen innehåller en del måleri från Gauguins tid i Bretagne, redan i dessa omsorgsfullt målade stämningsbilder, vars palett är skir och ljus, ser man hans förkärlek för naturen i valet av motiv. Det är oftast landskapsbilder vars detaljrikedom och skönhet är överväldigande. I de karibiskt och polynesiskt inspirerade landskapsmotiven och motiven med människor blir betraktaren fångad, inte endast av ljuset, utan av färgens kraftfullhet och styrka. Färgen lever, färgen bär oss in i upplevelsen, delaktigheten av magi och längtan. Vi öppnar ögonen för världen genom Gauguins måleri, korallrosa stränder och citrusgröna hästar vars vita päls får färgton av ljuset som sakta silas genom det omgivande bladverket.
Det är mäktigt.
©JANET SVENSSON
TEXT
Bilder från Wikipedia
almablogg 