Vädret är behagligt när jag promenerar till Kino för att se reprisen av Metoperans söndagsföreställning Manon som börjar redan klockan ett. Det är ganska mycket folk i salongen, jag brukar se repriserna på måndagar men då är det mera glest i bänkraderna.
Manon är en förhållandevis okänd opera vars musik är skriven av Jules Massenet och med libretto av Henri Meilhac och Philippe Gille. Musiken ger full behållning, särskilt tredje akten då Chevalier des Grieux ger uttryck för sin längtan och Manon kommer in i den katedral, där han är verksam som präst, och ångerfull bedyrar sin kärlek till honom, vilket resulterar i att han lämnar sitt prästkall. Det är denna dramatiska kärlek som genomsyrar hela föreställningen. Handlingen, med focus på sterotypa könsbilder, spel och dobbel, är alltför klichéartad för att fånga mitt engagemang, medan musiken är fysisk. Scenen, möjligtvis med undantag av den andra akten där ljuset är koncentrerat till de älskandes hyresrum, är konventionell och befriad från spänning. Manon sjöngs av Anna Netrebko och Chevalier des Grieus av Pjotr Beczala. Ljuvligt.
Tänker på det roliga och intressanta radioprogrammet Musikalismer – i tonernas våld, som jag lyssnade på igår där Per Svensson, kulturskribent på SDS, uttryckte att musik äter sig in i kroppen. Det gjorde verkligen Massenets musik, i kombination med föreställningens huvudpersoners röster.
JANET SVENSSON
almablogg 