Metoperaföreställning av La Traviata i kväll på Kino. De avskalade, minimalistiska scenlösningarna bar fram denna version av Giuseppe Verdis La Traviata med libretto av Francesco Maria Piave. En nervig och genomgående övertygande Natalie Dessay sjöng sin Violetta Valéry. Hennes älskade Alfredo Germont vars rolltolkning gjordes av Matthew Polenzani var inte lika tydlig, men kanske berodde det på librettot. Textens moral känns nämligen ibland alltför avlägsen, som i scenen där fadern övertalar Violette att lämna sin kärlek eftersom Alfredo genom relationen till henne bringar vanära över släkten . Att Violette kunde låta sig övertygas att lämna Alfredo som ett heligt offer är svårt att både logiskt och känslomässigt begripa, trots detta framförde Natalie Dessay dessa val på ett brilliant inlevelsefullt vis. Alfredos tveksamhet gentemot Violette och hans kraftlöshet inför pappas argumentation gjorde att man kände att det inte riktigt stämde. I slutscenen lämnade han känslomässigt sin älskade igen, och satt med hängande huvud en bit ifrån henne medan hon dog. Det här var min första La Traviata, kanske har man löst sista scenens koreografi på annat vis i andra uppsättningar. Nog ville jag se honom hålla om henne eller i alla fall springa upp för att fånga henne när hon föll för att dö.
Ljussättningens skuggor gav dramatiska effekter på den estetiskt koncentrerade scenen. Ljus, scenografi och kostymer samspelade optimalt.
©JANET SVENSSON
almablogg 