Det är så vackert tänkte jag igår kväll när jag stod och hängde ut genom en av mina halvdörrar, den vid 1700-talstrappan, den smala i komstadflis och utan räcke. Kvällsdis över Stenshuvuds Nationalpark, strimmor av rosa, ljust lila och blått blandat med genomskinliga molnslöjor. Luften var ljummen, uppvärmd av den långa dagens solsken. Det var stilla och jag eldade, ansade mandelträdet, klippte bambuhäcken och de långa stängerna efter höstastrarnas blomning.
Det är så vackert tänker jag, när jag lyfter blicken från morgontidningen och ser ut mot köket där ljuset får skuggorna att hoppa fram dagen och jag reser mig för att hämta kameran och ta en bild. Tulpanerna som jag plockade igår står tillsammans med långa sirliga blåsvarta nävor och förgätmigej i Gertruds blå kanna. Gertrud som flyttade tillbaka till barndomens Gotland, undrar om hon fortfarande gör blå kannor där.
©jsDär ute klyver en båt vattnet, det är nog Putte som är på väg ut för att dra in garnen. Gert satte sina igår strax utanför hamnen. Han är där ute nu i sin öppna båt och håller på att skörda havet, det eviga som aldrig tar slut – om Jorden får som hon vill. Havet, det levande livets Särimner, tänker jag. Det är bara att gå ut med näten och minnesbilder från Karibterritoriet på Dominica lyser där inne i det inre mörkrummet. Så korsas världen – den inre och den globala. Och det är samma hav.
©JANET SVENSSON
TEXT OCH FOTO
almablogg 