Jungfruleken

foto: Wikipedia

När jag öppnar dörren till kontoret slår doften från gallican Charles de Mills emot mig. Förundrad över att en enda ros kan uppfylla luften i ett rum helt, kommer jag att tänka på gårdagens scen på Skillinge teater, där man spelar Jean Genets Jungfruleken. Marta Cicionesis scenografi stämmer inte med min inre bild av skådeplatsen för det komplicerade relationsdrama Genet serverar med sin text. Det saknas blommor. Begravningsdekorationer med stora arrangerade färgsprakande buketter av gladiolus, olika rosor, mimosa, liljor, riddarsporrar och brudslöja – inte endast några löst liggande snittrosor.  Blommor är viktiga både i replikerna och det psykologiskt kompakta dramat och följaktligen också på spelplatsen för detta, så att publiken uppammar känslan av att befinna sig i en imaginär helgedom där en begravningsceremoni är på väg att förrättas.

 Genets Jungfruleken, med sina spännande rollbyten, är en föreställning med döden som mål, som enda tänkbara livsalternativ. Och vägen dit är dramats tema för de båda tjänsteflickorna Solange och Claire som lever i ett sadomasochistiskt förhållande där rollspel tillhör vardagen och där deras älskade och hatade Madame är en del av den allvarliga leken. Scenen är byggd i två etage med Madame in person oftast placerad högst  upp på scenens andra våning. Detta förmodligen för att förtydliga de tre kvinnornas olika sociala hierarki. Som publik och Genetfan upplever man detta arrangemang onödigt och missvisande. Texten har allt, all information om den sociala rangordningen vilken är nerven i föreställningen. Spänningarna och smärtan i upplevelsen hade intensifierats om alla tre stått på samma scengolv. Cicionesis scenlösning gör att man lätt distanserar sig ifrån det faktum, att de tre kvinnorna lever i beroendeförhållade till varandra i samma hushåll.  

Nåväl, det var en magnifik föreställning av skådespelarna Carina Söderman och Katarina Zell som agerade jungfrur till Emilie Strandberg i rollen av Madame. Förvånad upptäckte jag att nästan hälften av publiken fattades efter paus.

 Regissören Mariana Araoz , med latinamerikanska rötter, har låtit sin latinamerikanska glöd genomsyra föreställningen, där skådespelarna både håller högt tempo och bokstavligen sjunger ut, samtidigt som kropparna verkligen är dramatiskt medagerande.

©JANET SVENSSON

TEXT

Detta inlägg publicerades i Litteratur och Skrivande, Opera och Teater och märktes , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s