Rapport från Ano Vathi och invigning av takterrassen på kulturhusets gästhus

.©js  _DSC5604©js

Min prosperos cell är belägen på toppen av ett berg med utsikt över sluttningarna och havet. Längs bergssidorna väller husen fram, vitkalkade, oftast med röda tegeltak som ligger tätt, tätt oregelbundet sammanfogade så att man knappast kan skilja det ena från det andra. Mellan husen snirklar gångar och trappor. Hela Vathi, staden Samos kulturbebyggelse, är som en stor labyrint med världens utsikt var man än befinner sig.

Här vill jag sitta och skriva i all oändlighet, gå uppför trapporna till Ta Filarakia, Dimitris taverna, och äta grekisk sallad med god fetaost, ibland kyckling, fisk eller bläckfisk vid två-tiden. Sitta kvar någon timme och prata, kommentera barnens hemuppgifter, lyssna på argumenterande män som anser sig underbetalda och som oroas över den politiska situationen i Grekland, förundras över prästens ozuintag, läsa en stund, fotografera det brokiga folklivet. För att därefter gå på upptäcktsfärd i labyrinten av prång och trappor med kameran över axeln, vila mot någon mur och se ut över hamn och berg innan jag går tillbaka till min stol framför skärmen.

.©js  _DSC5571©js

När ryggen värker och kroppen säger ifrån att nu är det dags att ta en paus från sittandet, sliter mig från min utkiksplats och tar landsvägsbussen till en strand för en simtur eller till Nikos taverna invid gränsen mot havet, tar en kaffe och en halv portion bläckfisk med tomat, oliver och lök. Kastar mig ut i det turkosglänsande, djupa vattnet och simmar till den brun-orange bojen som markerar jag vet inte vad.  Och sen tillbaka. Till strand, buss och utsikt vid datorn. Min Sisyfostillvaro i Ano Vathi.

Under de veckor som jag har varit här, har Kulturhusets gästhus växt. Ett antal år har projektet varit igång men nu har altangolv lagts och gjutits. Fem murare var på plats för detta gigantiska projekt där man blandade murbruk i Marias trädgård och bar i stora ämbar på axlarna tvärs över gatan, in genom trädgårdens stensättning och uppför en fem meterhög stege.  Där uppe i höjden tog en person emot murbruket som två andra blandat till medan två sprang med ofattbar hastighet lastade med sina tunga bördor fram och tillbaka över vägen, upp och ner för stegen. Resultatet blev ett nytt golv till takterrassen som nu är invigt!

.©js  _DSC5886©js

©JANET HAAPAR

TEXT OCH FOTO

Annonser
Det här inlägget postades i Arkitektur och Trädgård, Litteratur och Skrivande och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s