Mo Yan och Nobelpriset

Grattis till bokförlaget Tranan som, kanske tack vare den initierade översättaren Anna Gustafsson Chen, har lyckats med att ge ut de tre boktitlar av den kinesiske nobelpristagaren i litteratur Mo Yan som finns på svenska. Nu återstår att behålla förlagsrättigheterna, vilket man förhandlar om.

Själv studsade jag till inför Svenska Akademiens motiveringsformulering att Yan förenar hallucinatorisk realism med saga, historia och samtid och undrade genast vad Akademien menade med ”hallucunatorisk realism”. En hallucination kan, som jag ser det, aldrig vara realistisk, däremot kan en imagination, inre bilder förankrade i verkligheten, vara realistisk. Hur mycket kan vi tänja på språket innan det blir urvattnat?  Peter Englund annonserade däremot att att Yan förenar hallucinatorisk skärpa med saga, historia och samtid, vilket stämmer i mina öron.

Ja, så kastade jag mig över, det av SvD publicerade, första kapitlet av Yans Ximen Nao och hans sju liv. Inte heller jag hade vare sig hört talas om Mo Yan eller läst något om eller av honom tidigare.

”Solen brände, luften var ren och klar, fåglar sjöng och kaniner skuttade runt på fälten”, jag upplevde språket onyanserat och utan sensibilitet, jag förminskades som läsare när jag läste Yans beskrivningar av sin inre verklighet.  ”Jag betraktade demonernas blå anleten och det kom plötsligt för mig att de liknade sminkade skådespelare även om man i denna värld aldrig skulle hitta en så underbar och ren blå färg.” Vad var det för blå färg?  Jag fick inget facit till min inre bild av det beskrivna. Antwerp, kobolt, ultramarin? Preusisk kunde de ju inte vara, det hade blivit för mörkt, funderade jag. Den blå färgen var viktig i texten, av vilken anledning blev den inte definierad? Vad var det som gjorde Per Wästberg så entusiastisk inför Yans språk?

 Vilken var anledningen till Akademiens val av litteraturpristagare i år? Istället för att välja t.ex. Haruki Murakami, som jag hoppats på. Murakami har ett levande, dynamiskt språk. Han debuterade 1979 med romanen ”Hear the wind sing”, därefter har han producerat nästan femtio romaner, en del noveller, översättningar och artiklar. Flera av hans böcker har resulterat i filmer eller teaterföreställningar. Hans böcker är översatta till 44 språk. En förbjuden tanke slår mig. Kina är onekligen ett bättre strategiskt ekonomiskt/politiskt val för Sverige än Japan i nuläget.

Återstår att se vad som händer när Yan kommer till Sverige för att hämta sitt pris den 10 december, vilket blivit en trovärdighetsfjäder i den kinesiska regimens kommunistkeps. Hittills har Yan varit en lojal soldat i Folkets befrielse armé sedan 1979, en befattning som ha inte lämnade förrän 2006, 51 år gammal. Årets nobelpristagare har redan tagit politisk ställning. Det finns inget val mellan Mo och Yan, mellan tala och tiga. Beslutet är sedan länge taget.

©JANET SVENSSON

TEXT

Annonser
Det här inlägget postades i Filosofi och Politik, Litteratur och Skrivande och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s