Call girl-förvirring

Ytterligare två artiklar i dagens DN, den ena med en helsida, den andra med ¼, behandlar temat grovt förtal i relation till filmen Call girl och dess budskap om att handla om Palmeregeringen och 1976 års valkampanj. I gårdagens blogginlägg, skrivet direkt efter det att jag sett filmen, tar jag upp och känner igen Kerstin Gezelius fråga ”Tänk om det var så här?” Men jag delar inte upplevelsen av att vara förvirrad, det blir snarare så att frågeställningen, om det verkligen var så här, blir tydligt och klart formulerad genom att den processas visuellt i filmen. Budskapet tränger sig på, man kommer inte ur detta. Frågan har fastnat som blöta kläder på en fjortonårings kropp. Var det verkligen så här?

Mikael Marcimain har regisserat filmen med en Palmefigur som inte ser ut som Palme. Flera journalister anser att han skulle ha varit tydlig, krävt ett förtydligande, kallat detta förhållningssätt för mittemellan-smussel. Vad innebär psykologisk realism om inte just detta, att försätta publiken i en omöjlig situation genom den spänning som det innebär att inte ge något svar. Händelseförloppet var svaret. I vilken verklighet? Huvudpersonen, Olof Palme, är död. Något svar kan vi inte få – och inte heller kräva det. Och detta måste vi nog leva med som biopublik, både Kerstin Gerzelius, Georg Cederskog och jag. Frågan är utkastad. Det är tillräckligt och mera smärtsamt.

©JANET SVENSSON

Det här inlägget postades i Film och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s