Karen Blixen hade sin litterära debut som artikelförfattare redan 1907 men hennes första bok lät vänta på sig tills efter moderns död och hon måst lämna kaffeplantagen i Kenya. Hon hade då hunnit bli 47 år, ej 50 som det står i artikeln. Därefter öppnades dammluckorna för hennes rikt forsande författarskap. Att Karen Blixen först skrev under pseudonymen Isak Dinesen är välkänt, helt främmande är jag däremot för att namnet, enligt artikeln, har med Abrahams Sara att göra. Dinesen var hennes fars namn.
Matilda Gustavsson skriver i sin artikel att Karen Blixen, efter det att farmen gått i konkurs, tvingades flytta hem till sin mamma. Det förhöll sig i verkligheten så att modern blev svårt sjuk och av den anledningen reste Karen Blixen tillbaka till Danmark. Detta var 1929, därefter gick plantagen i konkurs och måste säljas efter ytterligare två år.
Jag studsar till för den lite nedlåtande beskrivningen av Karen Blixens aristokratiska vanor vilka gjorde att hon gärna omgav sig med tjänstefolk för att skapa illusionen av att ”livet är en snygg tavla” där ”någon annan” måste diska. Snygg tavla? Måste diska? Tänker på bilder och beskrivningar av Karen Blixen under de slitsamma och engagerande åren i Afrika, där hennes favoritplagg var ett par utslitna ridbyxor. Att man som företagare väljer att ha anställda är verkligen att se som en nödvändighet.
Vad gäller den i artikeln omdiskuterade buljongens innehåll, kan jag mycket väl tänka mig att ingredienserna kunde variera utifrån vem som den delades med. Scener ur Babettes gästabud flimrar för mitt inre öga och som jag tänker har Karen Blixen erfarenhet av både brödsoppa och flerrättsmenyer tillagade av fransk mästerkock.
Därefter kommer en beskrivning av det vackra Rungstedlund som gör att jag genast tar fram pennan. ”Ett eget rum, hur många som helst, omsusade av celebritetsskvaller” . I hennes lilla arbetsrum, med interiör hämtad från farmen i Afrika, finns hennes böcker och afrikanska jaktredskap. Det mesta av Rungstedlunds bildkonst är målat av Karen Blixen själv. Hon var utbildad konstnär med tre års studier vid Konstakademien i Köpenhamn. Därefter reste hon som 25-åring till Paris för att fortsätta sina konstnärliga studier. På Rungstedlund finns förutom akvareller och oljemålningar några vackra tecknade porträtt av hennes personal på farmen. Gardin- och blomsterarrangemang på Rungstedlund är som installationer, stilleben. Är man begåvad som Karen Blixen, är det verkligen inte ”att hela tiden anstränga sig för att göra något exklusivt”, som artikelförfattaren menar, det är snarare en självklarhet att dekorera hemmet. I denna 3 helsidiga artikel nämns inte Karen Blixens konstnärsskap.
Malin Gustavsson uttrycker att Karen Blixen tack vare sina storsäljande berättelser uppnådde ”den utsökta sociala position hon tidigare tvingats skriva fram”. ”Tvingats skriva fram?” Snarare var det så att Karen Blixen som baronessa, kaffeodlare, viltjägare och kanske också flygare, sköt sig fram! I alla fall om man får tro hennes beskrivning i Den Afrikanska farmen. Skinnet från en särdeles vacker lejonhane lär finnas på Amalienborg i Köpenhamn. Och den danske Kungens tackbrev användes för att med magi besvärja bort värken från ett krossat ben, när en av hennes unga anställda skadat sig och väntade på sjuktransport. Sin sociala position föddes hon till och levde med. Farmen köptes tillsammans med maken baron Bror von Blixen-Finecke, som hon skilde sig från några år innan hon återvände till Danmark, den besöktes av gäster från flera av Europas kungahus. Av sina anställda på farmen kallades hon för ”Lioness”, detta säger något om deras varma relation – och kanske också något om Karen Blixen som storviltjägare.
I en faktaruta invid artikeln står att anledningen till Karen Blixens smala figur troligtvis berodde på att hon opererats för blödande magsår och att ”många har spekulerat i hennes anorexia”. Anledningen till hennes trådsmala gestalt utgjordes snarare av sviter från den syfilis som hennes man smittat henne med, strax efter det att de ingått äktenskap. Det var ett under att hon överlevde den smärtsamma behandlingen, och i slutet av sitt liv levde hon mycket riktigt på ostron och champagne.
Artikeln avslutas med att Matilda Gustavsson bestämt hävdar att till Karen Blixens berättelser återvänder man inte utan att bli besviken. Djupet i hennes författarskap liknas vid flötet på ett fiskenät – det håller sig på ytan. För mig utgör dessutom metaforen av Karen Blixens intellekt och förmåga att trollbinda sin publik och läsarkrets av blytyngder, vilka får näten att sjunka mot botten i ett särdeles innehållsrikt och djupt hav. Flötena som håller näten uppe tänker jag mig mer som hennes persona, de olika masker hon iklädde sig i livets skådespel.
Vad gäller texten under det i SDS publicerade fotot, där Karen Blixen poserar i vit klänning ”Karen Blixen drogs alltid till kameror och poserade ofta i dramatiska roller”, ville jag gärna veta om det inte var just detta foto som togs av henne, när hon fått sin första bok utgiven men tyvärr finns all literatur av och om Karen Blixen i Almagårdens bibliotek, 10 mil från Lund, där jag nu sitter och skriver. Faktauppgifter angående årtal har hämtats från Karen Blixen Sällskapets hemsida.
Det svart/vita fotot av Karen Blixen är hämtat från DanskRadios hemsida.
©JANET SVENSSON
TEXT
almablogg 
Det förvånar inte mig alls att någon socialrealist skriver nedvärderande om småsaker. Tvärtom kan man väl säga att det är ett tecken på Karen Blixens storhet, att hon överhuvudtaget utmanar till sådana försök till förminskning….Futtigheter har jag för mig att det kallas…..
Annicka! Ja, du har rätt! Karen Blixen har både med sin litteratur och sina livsval inspirerat så otroligt många människor. Trevligt att höra från dig på bloggen igen!