Inger Christensens Azorno

Jag har läst om Azorno av Inger Christensen. Boken gav mig tidigare en skimrande upplevelse av att samtidigt leva i olika transparenta tidslager. Hela händelseförloppet i Azorno blev den här gången metaforiskt till en inre femhövdad orm, i vilkens gestalt jag undersökte min tillvaro. Relationsbanden mellan Christensens man och fem kvinnor kunde plötsligt upplevas som det omvända, en kvinna och fem män, vilka var beroende av varandra på olika vis. Hos Christensen blev alla de fem älskarinnorna gravida med samme man, författaren Sampel.

När jag läser Azorno blir dessa metafysiska havandeskap till symboler för olika egenskaper som de olika kvinnogestalterna införlivar eller utvecklar inom sig själv, när de relaterar med kärlek till den älskade. Sampel behöver upplevelsen av den inre dynamik som förhållanden med flera kvinnor ger. De blir hans musa och anima. Texten låter mig föras bortom manligt och kvinnligt, de olika kvinnorna blir till en och samma kvinna, sedd i olika tidsperspektiv eller betraktad utifrån en psykisk komplexitet.

Christensens repetativa språk, rytmiskt som oceanens böljeslag mot stranden, gör att man som läsare lätt faller in i en meditativ stämning, låter sig föras med av det rosendoftande, suggestiva, poetiska innehållet, vilket blir som en dröm man själv deltar i eller en roman man skriver. Chrisensen leder läsaren in i den skälvande passagen mellan hjärtats båda kammare.

©JANET SVENSSON

TEXT

Det här inlägget postades i Litteratur och Skrivande, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s