”Jag reser, sa Suzanne till honom, jag kan inte göra något annat.” är en av slutmeningarna i Marguerite Duras bok En fördämning mot Stilla Havet (1950). Boken utgjorde en källåders öppning mot hennes framtida författarskap, den upprepade resan tillbaka till barn- och ungdomstiden i Indokina. Boken nämns några gånger i Duras sista bok vars manus skrevs ner av hennes sekreterare, älskare och livskamrat Yann Andréa, eftersom Duras inte hade kraft nog att hålla i pennan. Boken, Det är allt, innehåller de sista samtalen mellan de två älskade inför Duras död. Till utseendet liten och spröd och ryms lätt i en ficka men med ett innehåll som inte får plats i ett berg; koncentrerad väntan på döden, koncentrerad närvaro, kärlek, bortvaro.
Kristoffer Leandoer skriver under rubriken När skrivandet liknar terrorism i dagens understreckare i SvD om Duras författarskap med anledning av att Det är allt ges ut av Ellerströms i reviderad svensk nyutgåva (översättning: Kennet Klemets). Boken är efterlängtad.
Marguerite Duras (1914-1996) flyttade som 18-19-åring från Franska Indokina till Frankrike, där hon levde resten av sitt liv. Hon återvände ständigt till sina asiatiska uppväxtförhållanden, familjerelationerna, relationen till älskaren. Ur dessa års upplevelser skapades hennes liv som författare.
©JANET SVENSSON
TEXT OCH FOTO ur FOKUS
almablogg 