©js
Sydsvenskans politiska redaktör Heidi Avellan bloggar i SDS om den förfärliga händelsen i lördags i Farsta då en gravid kvinna som bar hijab blev misshandlad och avsliten sin slöja av en man. För att visa sin medkänsla och uttrycka sin vrede inför det inträffade har flera kvinnor valt att protestera mot den här formen av mans/kulturvåld genom att ta på sig slöja. Genom denna solidaritetshandling tar de öppet parti för den muslimska kvinnan och hennes rätt att bära slöja.
Förvånad läser jag Heidi Avellans aggressiva blogginlägg, där hon uttrycker sin förvåning och frustration över denna form för demonstration: ”Men på vilket sätt det förtrycket blir mindre och på vilket sätt kvinnor som tvingas bära slöja får det bättre för att svenska kändisar och andra kvinnor tar på sig slöjan i ”solidaritet” förblir obegripligt.”
För mig handlar demonstrationen och protesten i första hand om att visa deltagande och medkänsla inför en misshandlad kvinna iklädd hijab. Hur man väljer att visa denna empati och detta sitt ställningstagande är enligt min mening helt oväsentligt. Det viktiga är att man visar sin ståndpunkt. Jag kan inte begripa Heidi Avellans irriterade kommentarer. Diskussionen kommer helt plötsligt att handla om något annat, nämligen om slöjans vara eller ickevara och ett jämförande av den muslimska kulturen med den kristna.
Ingen har krävt att Heidi Avellan ska bära slöja, varför försvara sig så intensivt mot denna utopiska scen?
©JANET SVENSSON
TEXT och FOTO
almablogg 