©js
Hanscarl Leuner har utvecklat en metod för inre bildupplevande, där han skiljer mellan tre olika nivåer för symbolkonfrontation med olika interpretationsgrad: grundnivån, mellannivån och den övre nivån. I sin bok Symboldrama, Natur och Kultur 1984, beskriver han grundnivåns tematik och utgår där från fem olika teman, sk standardmotiv: ängen, bäcken, berget, huset och skogsbrynet. Samtliga teman på grundnivån är konkreta, i de övriga nivåerna ökas graden av abstraktion. Terapeutens kunskap och symboldramats interpretationsgrad är högst på den övre nivån.
Dessutom tillkommer ett testmotiv: blomman, vilket Leuner föreslår som tema för att se om klienten har möjlighet till inre bildupplevande.
I det bildterapeutiska arbetet, så som det är utvecklat av mig i almametoden, kan det vara verksamt att låta svårt behindrade klienter med narcissistiska störningar, måla utifrån konkreta teman. Enligt almametoden används konkreta teman i jag-uppbyggande syfte. Dessa teman ska vara antingen centrerande, grundande eller både och, se Bildterapi enligt Almametoden, Solrosens Förlag 2002, sid. 99. Av Leuners fem teman på grundnivån anser jag att man med fördel kan använda två i bildterapeutiskt jagstärkande arbete: huset och berget. Dessutom kan testblomman användas. Dessa teman är både centrerande och grundande.
Leuner tolkar huset som representant för personen som imaginerar huset medan bergets symbolik mera har med ambition och möjligheten att fullfölja ett mål att göra, överjagsideal och uppgörelse med fadersbilden. Ur ett analytiskt perspektiv, enligt Jung, kan huset stå som symbol för jagkomplexet medan berget har ett mera arketypisk symbolvärde som symbol för självet. Denna symboltolkning av berget återkommer hos den västerländske buddhistiske pilgrimmen Lama Govinda i hans bok De vita molnens väg, Berghs Förlag 1975:
”Stora blå sjöar, omgivna av smaragdgröna betesmarker och guldgula höjder avtecknar sig mot en snöhöljd bergskedja, i vars mitt Kailás bländande vita dom reser sig, Snöjuvelen som tibetanerna kallar det heliga berget”
Lama Govinda beskriver i sin bok den del av Himalaya som för buddhisterna utgör en gigantisk Buddha- och bodhisattvamandala. Mandala är sanskrit och betyder helig cirkel och är en välkänd symbol för självet inom den Jungianska analytiska psykologin. Högst uppe på Kailás topp, finns de högsta transcendenta makternas osynliga tempel, självets centrum, Gudsarketypen. Från Kailás rinner ett stort antal floder ner över ”Världens tak”, den tibetanska högplatån, likt ekrarna i ett gigantiskt hjul. I den heliga traditionen om dessa floders riktningar flyter de sju varv runt berget när de kommit till platån. Bland de floder som möts i denna cirkel runt det heliga berget finns Indus, ”floden som flyter ur munnen på ett lejon”. Indus flyter därefter västerut mot Arabiska havet. Berget Kailás har genom sitt flodsystem skapat sig en särställning i Himalaya. Vid foten av Kailás finns två sjöar som symboliserar solen och månen genom sina former. Den ena är rund och den andra har formen av en månskära. Dessa båda sjöar finns på ungefär 4000 meters höjd över havet, den ena befinner sig lägre än den andra. De anses innehålla två olika psykiska energier som motsvarar människans rotchackra och kronchackra, vilka är lika viktiga för människans andliga utveckling.
Leuner skriver, i sin bok Symboldrama, inte mer om blomman än att den används som testmotiv, ”ett litet oskyldigt test”, för att kontrollera om klienten har möjlighet att visualisera. Vi stannar i Leuners tolkning av blomman i realvärlden: ”en blomma därför att blommor brukar vara vackra och tilltalande och sällan har några direkt negativa aspekter”.
Om vi öppnar oss för mytvärlden och symboltolkning enligt Jung och fortsätter från inre bildupplevande till måleri och bildterapi enligt almametoden, kan blomman få en arketypisk symbolik av självets helande verksamhet. När vi vänder oss mot myter, sagor och mystik, öppnar vi vår inre dörr mot kreativitet, drömmar och konstnärliga värden, och vi känner oss mera levande.
Kanske är det upplevelsen av att bli berikad, när man stiger in med sin jagmedvetenhet i den imaginerade världen, som möjliggör psykisk läkning genom bildterapi och symboldrama. I dessa terapiformer är direkt, visuell kontakt med det omedvetnas själsverksamhet en förutsättning för den psykoterapeutiska processen. Drömvärlden och vår inre reservoar av bilder; minnesbilder, föreställningsbilder, hypnagoga bilder, som lyfts fram i ett inre drama och/eller gestaltas genom målning, gör det möjligt att mobilisera självläkande krafter i psyket och symboliskt bearbeta och integrera svåra livstrauman.
Fotot visar en bild målad utifrån testmotivet blomman, enligt H Leuner i kombination med bildterapi enligt almametoden.
©JANET SVENSSON
TEXT och FOTO
almablogg 