-
Alice Munro, f. 1931 i Ontario, Kanada, är utsedd till årets nobelpristagare i litteratur.
Att som tonåring leta sig fram genom det vindstilla landskapet, längs de färglösa husen, på den väg som leder till Alice Munros barndomshem, ger en känsla av koncentrerad närvaro där jag, som läsare, får del av det ensamma barnets återhållna upplevelse av sin vardag.
Jag har just läst inledningen till nobelpristagarens titelnovell i samlingen ”Brinnande livet”, publicerad i dagens SvD. Händelser radas upp för läsaren, likt barnen i High School inför nästa lektion, de blir aldrig inflätade i varandra eller möts känslomässigt. Inte ens den spännande skolkamraten Diane som vill lära Alice skotska danser och bor som moderlös hos sin mormor, får läsaren bekanta sig närmre med. Huset som Diane bodde i blev förbjudet, av modern, för Alice att besöka. Ville hon lära sig skotsk dans, måste hon gå någon annan stans. Alice gick aldrig till den andra sidan, till det som konventionen förbjöd.
Är denna svalka, detta lågmält distanserade förhållande till händelser, som stackatolikt avlöser varandra, relevant även för annan litteratur av Alice Munro? Som läsare till detta korta avsnitt ur en novell, känner man sig utsatt för moderns stränghet och bevakande attityd. Verkligheten radas upp korrekt och resultatet blir godkänt.
©JANET SVENSSON
Foto: Wikipedia
almablogg 