©jh
Fortsätter vägen fram, så som den kommer. Det är vägen mot Xanthi. Efter en stund kommer jag till en kyrka: Agios Paraskevi, som ligger nära floden. Med ryggsäcken på ryggen går jag ner för de många trappor som leder till kyrkan i dalgången. Där nere, intill ett uppmurat litet hus, sitter en man böjd över en lucka, han har långa svartgrå mustascher, mörk hy och klara bruna ögon. Han ber.
Två zigenarkvinnor i långa, vackra kjolar och med armarna prydda av guldarmband står vid sidan om kyrkan, tillsammans med en flicka i sjuårsåldern som jag busar med en stund. Kyrkan är stängd, men på platsen där mannen tidigare satt finns ett par järnluckor som jag öppnar. Där inne brinner en liten oljelampa framför en ikon av den heliga Paraskevi, ögonens skyddshelgon. Med guldskimrande bakgrund, grönklädd, håller hon ett par ögon i en terrakottafärgad skål. En pojke i nioårsåldern kommer fram till mig och vill visa vad som finns bakom de två svarta järndörrarna, längst ner. Han öppnar, jag böjer mig ner och ser en källa där inne. Vatten. Porlande, friskt. Den heliga Paraskevi. Det uppmurade lilla huset är till för att skydda källan, bevakad av Paraskevi. Vigvatten.
©jh
Ur: Grekisk dagbok, förf. Janet Svensson, Almagårdens förlag 2005
FOTO: ©Janet Haapar
almablogg 