©js
Medan jag sträckläste boken Fjärilsommar av Marie-Louise Steiner väcktes starka minnesbilder till liv inom mig från en resa till från Karesuando, där Laestadius var verksam och bokens händelser utspelade sig.
Jag kom från fjällstationen i Saltoluokta och hade tagit vägen in om Norge och bitvis Finland för att följa Könkämä älv, vilken så småningom övergår i Muonio älv, genom Torne Lappmark. Jag var på väg mot Haparanda, där jag skulle undervisa en vecka i bildterapi på en högskola. Närmast kom vi, min hund Axxe och jag, från Kautokeino i Norge, där sommarkåtan är köpt. I Karesuando stannade vi några dagar för att besöka vänner. Vandrarhemmet var trevligt, det var samma ägare som till Hotellet på andra sidan vägen. Där bodde Dalai Lama för några år sedan, när han kom för att träffa Nordkalottens urbefolkning. Inför detta besök blev Dalai Lama hänvisad att bege sig till Karesuando där Laestadius ande fortfarande svävar över vardagsliv bland folk och fä. Den nya kyrkan med sin vackra altartavla av Bror Hjort är välbesökt och det finns fortfarande inget spritbolag i Karesuando.
I boken Fjärilsommar såg jag hela tiden handlingen utspela sig som en film inom mig. Det levande språket blandades med mina minnesbilder av människorna och naturen där, Laestadius pörte, älven, det vackra myrlandskapet, de mjuka bergen, fjällvärldens vita toppar som endast lät sig anas. Av den poetiskt beskrivna floran såg jag genast en del, som den skira gula fjällvallmon, andra växter måste jag få hjälp med genom att titta i fjällfloran. Det blev en spännande och berörande resa genom Laestadius liv och jag undrar, blir det mer? Boken tog slut alltför fort.
Marie-Louise Steiner förmedlar i sin bok en stark empati för samernas villkor. Med detaljrika, ibland smärtsamma beskrivningar, förs läsaren in i de slitsamma vardagssituationer som man hade under 1800-talets första hälft. Den inlevelse i och kunskap om Laestadius liv som boken förmedlar, gör hela boken till en kärleksförklaring till lappmarken, dess människor, djur och livsomständigheter.
©JANET SVENSSON
TEXT och FOTO
almablogg 