Foto: SVTs webplats
En av mina favoritkonstnärer är död. Ulf Trotzig är död. Hans inre ström av stora, färgstarka levande bilder, ofta fyllda av rörelse, vind, natur, fåglar, har stannat upp. Minnet av honom som expressiv, verksam konstnär är metafysiskt. Hans bilder finns ingraverade i mitt sinne, min konsterfarenhet och min sprudlande känsla av närvaro i hans bildvärld. Dödsmysteriet blir tragedi. Vart tar hans inre bildström vägen? Ska jag aldrig mer få möta nya uttryck för hans levande vatten av materialiserade imaginationer, bildväsen?
Man har en speciell relation till en människa vars inre liv man följer enbart genom dess själsuttryck, visuella gestaltningar. Ulfs bildvärld satte spår i mig, inre avtryck.
Med Ulfs död har ett konstnärspar gått ur tiden. Det är bara två år sedan Birgitta, som han gifte sig med när han var 24 år, dog. Då hade de varit gifta i 63 år.
Den öppna människan:
fåglar flyger ut och in.
När man upptäcker att träd andas.
När man upptäcker att köld, hetta, doft är språk.
En skimrande flod väller fram ur träd.
Birgitta Trotzig
©JANET SVENSSON
TEXT
almablogg 