©
©
Henning Mankell beskriver i dagboksform sina besök i flera av UNHCRs, FNs flyktingorgan, flyktingläger i Uganda för DN. Mellan raderna i Mankells artikel sipprar Afrikas dofter, dofter från tusentals eldar, över vilka kittlar med mat är placerade. Afrikas doft är alltid de brinnande eldarna.
Lägret i Rwamwanja härbärgerar 50 000 flyktingar. Av dessa 50 000 människor har de flesta mist allt. Förutom sin tidigare materiella livssituation har de förlorat sina familjer, sin identitet. En ung fyra-barnsmamma berättar sitt livsöde för Mankell. Hennes man var soldat i en rebellgrupp och blev nerskjuten. Själv blev hon våldtagen av förövaren och gravid med hans barn. Hon hade velat abortera barnet men inte fått möjligheten till detta. Nu har hon tänkt om. Barnet är oskyldigt. Hon kommer att föda det och låta det leva.
Mankell beskriver sina upplevelser av de många flyktingbarnens situation. De får skolundervisning men oftast är klassrummen överfyllda, ibland med 150 elever i samma rum. Ibland har man inga skolbyggnader, då sker undervisningen ute i naturen. Men ett är klart. De elever som han möter är motiverade och studerar med maximal uppmärksamhet. De vill lära sig läsa, skriva och räkna, de vill få möjlighet till en utbildning. En rektor beskriver undervisningssituationen för de 24 lärarna på en skola. De har ansvar för 2000 elevers undervisning.
Många av barnen i lägren är ensamma flyktingar. För att kunna bygga upp en framtid är skolundervisning livsviktig. Det känner barnen instinktivt och de studerar med stor motivation. Anledningen till att de kan göra detta beror på att de har kapacitet, de kan koncentrera sig, eftersom de är mätta.
Ljuslågan för våra humanitära insatser för flyktingar får aldrig slockna. Hoppet om överlevnad för alla tusentals flyktingar som lämnar sina hem för att undkomma övergrepp och krig och deras möjlighet att skapa en värdig framtid måste hållas vid liv.
©JANET HAAPAR
TEXT och FOTO
almablogg 