Furst Igor på Kino

Foto

Borodins opera ”Furst Igor” har genomgått en föryngringsprocess och anpassats till de satelitutsändningar som gör det möjligt för miljontals människor att följa Metropolitan Operans i New York föreställningar. Hela produktionen var mer inställd på att visas filmiskt än teatermässigt.

Det första vi i publiken fick del av var ett meddelande från producenten, som också stod för scenografin, Dimitr Tjerniakov, att den som påbörjar ett krig förgör sig själv. Denna ovanliga introduktion till ett operadrama fick mig att se hela händelseförloppet som två parallellprocesser, där den ena handlade om personliga och den andra om politiska ställningstaganden.

Putivl i Ryssland, under fursten Igors ledning på 1100-talet, beger sig, trots järtecken och uppmaning från siare, ut i ett krig som de förlorar, vilket leder till fattigdom och misär för folket.  I svart/vita närbilder av Igors svårt plågade ansikte får vi del av den smärta som beslutet av att gå ut i krig mot poltovtserna resulterar i. Motsatsen till de yttre händelserna, drömmarna, visionerna framställs i form av ett gigantiskt vallmofält som etsar sig fast i åskådarens sinne eftersom det upptar större del av den första akten. 2500 vallmoblomster fyller scenen, bland dem leker Kontjak Khans slavar som mer verkar vara slavar under lek och kärlek! Detta vallmofyllda rum står i djup kontrast till den instängda, spartanska och färglösa scen vari operan började och därefter fortsätter i andra akten. I detta begränsade rum utspelas diverse händelser utifrån en schablonartad mansbild med supande, maktfullkomlighet och kvinnoförtryck.

I akt tre visas krigets förödelse, människornas fattigdom och modlöshet. Furst Igor återvänder efter en tid i fångenskap och trots sin depressiva hållning och obegripliga okänslighet inför sin älskade Jaroslavnas kärleksförklaring, lyckas han återvinna sin kamplust och påbörjar återuppbyggnadsarbetet av Putivl. Med detta avslutas den 4 och en halv-timma långa operan.

Jag lämnade operaföreställningen med det vajande vallmofältet inom mig som stod i så stark kontrast till det nedbrunna krigshärjade landskapet. Vilka val gör jag i mitt liv, vilka krig har jag utkämpat och vad har de resulterat i? Dessa stora blodröda Paver Orientalis bland vilka lekfulla Homo Ludens dansade sorglöst omkring, fick mig att tänka på D.W. Winnicott och hans definition av psykoterapi som en lek mellan psykoterapeut och patient. Insikten om varje människas ansvar inför sina livsval blev förtydligad genom ”Furst Igor” men också lekens betydelse för kärleksfulla livsbeslut!

©JANET SVENSSON

Det här inlägget postades i Film, Film och Musik, Opera och Teater och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s